rätt eller fel?

Hejhej. Och ja jag vet att jag borde sluta upp med detta och gå och lägga mig istället.
Men nu blev jag så väldans sårad så jag måste vädra mina tankar. (och ja, jag har redan glömt dedär smsen som jag citerade längre ner. Tyvärr blir det så varje gång jag blir sårad, då skiter jag i det som vart innan).

Men ursäkta mig så himla mycket då om jag blir sårad när min pojkvän är ytterst social mot andra tjejer men nästan totaldissar mig. Ursäkta mig att jag reagerar på att han beter sig mot andra nu så som han gjorde mot mig i början av vårat umgänge (d.v.s. precis i början då han försökte få mig intresserad men inte riktigt kunde visa det tydligt ännu). Ursäkta mig så himla mycket för att det känns som att jag är "old news" och att alla andra är mycket intressantare än mig. Nej för så är det Säkerligen inte!. Absolut inte.
Speciellt inte när våran konversation varje dag består av sms till 90% av dagarna.
Och den ser till 90% av dagarna ut precis såhär:
Jag: Älskling? <3
Han: Vad? :)
Jag: Vad gör du? <3
Han *inget svar*
Jag: Älskling? <3
Han: Vad? :)
Jag: Vad gör du?
Han: Jag äter/spelar spel/är ute med hundarna/kollar teve/vafan som helst.
*slut på konversation*

Kul, fantastiskt idérikt, så nytänkande, verkligen som att man lägger ner tanke bakom det man skriver, som att man vill att personen ska reagera och bli glad!. Nej. Det fattar väl vem som helst att när smsen sett ut sådär i över 2 månader så är det inte så jävla roligt.
Och ringer mig gör han bara när det krisar sig ordentligt och jag har blivit sur. Aldrig någonsin något "hej älskling <3 Jag bara saknade att höra din röst så mycket, och har längtat efter att få höra ditt skratt <3". Nej nej nej. Antingen ringer han när jag är sur, eller alternativt så ringer han för att berätta om något fruktansvärt jobbigt hemma hos honom.

Ursäkta mig att jag känner mig lite dissad då. Ursäkta mig att jag känner mig lite bortprioriterad. Men det kan väl accepteras när man tror att han har viktigare saker för sig att reda ut hemma då.
Men det går inte lika mycket för sig när man upptäcker att han lägger ner energi på att kallprata med andra tjejer. Då känns det inte lika okej längre.
Varför, varför, är de värda ansträngningen men inte jag?

Allt jag vill är att få känna mig speciell. Att jag är den enda personen för någon, att jag är den som betyder allra mest för någon, att jag spelar roll, att det jag gör får en mening hos denne, att.. jag vet inte. Tydligen är det för mycket begärt. Jag är inte så intressant.
Jag är en trevlig pausunderhållning. Jag har sagt det innan, jag kan säga det igen. Reservkompis och pausunderhållning det är vad jag är. Duger när inget annat finns i närheten, men glöms genast bort när annat kommer upp.

Jag läste nånstans ett svar på någons fråga som löd typ "vad vill tjejer när de gör såhär?", ja de handlade om nåt ämne då. Ett svar var "Hon vill att du ska ge henne all din uppmärksamhet, 100%, och lite till, i resten av ditt liv. Bara det vill hon. Är det för mycket begärt så kan du nog anse dig singel för resten av ditt liv". Det stämmer så bra. Allt vi vill, en enda sak, är det för mycket begärt? En sak..

Jag vet, "svartsjuka" tänker alla. Men SO WHAT?! Jag får fanimej vara svartsjuk om jag vill. Jag har en anledning, och det är väl otrevligt nog för att legitimera det. Tänk, om jag inte hade behövt vara svartsjuk. Och för er som ännu inte fattar. Det är inte meningen att han ska sluta snacka med alla andra jävla tjejer. DET ÄR MENINGEN ATT JAG SKA FÅ SÅ MYCKET KÄRLEK ATT JAG SKITER FULLSTÄNDIGT I VAD HAN SÄGER TILL ANDRA FÖR ATT JAG ÄNDÅ KAN VARA SÄKER PÅ ATT HAN ÄLSKAR MIG MEST AV ALLT PÅ HELA JÄVLA JORDKLOTET.

Är det så förbannat jävla svårt att förstå?

Jag har varit "svartsjuk" innan. Lite fjutt sådär, blivit lite putt. Men nu jävlar, nu slog det mig med mer styrka än innan, susade i öronen, obehagskänsla i magen, hjärtat som känns som det dansar sepedans och skippar slag här och där. Kort sagt. Det är obehagligt.

Tack älskling, tack för att du får mig att känna såhär.
Och jag vet att jag är orättvis, men jag kan inte hjälp det. Jag är tjej. Killar får lov att bete sig som omogna jävlar med tankarna på bara en sak, så nu får jag fanimej lov att vara hur mycket orättvis jag vill.

Tycker du inte om det, nej men synd för dig.
"If you really wanna love me, then love who I am".
Och det stämmer. Älska mig för den jag är, eller skit fullständigt i det. För du vet lika väl som jag att jag kan vara helt jävla underbar ibland också.

Låt mig tala om en liten hemlighet. Jag är som en investering. Ju mer kärlek man ger, desto mer får man tillbaka, med ränta. Men sätter man in nada, så får man tyvärr ingen ränta alls, för ränta får man bara på den befintliga förmögenheten.
Tänk på det för fan, tjejer är investeringar. Se till att ge dem jävligt mycket kärlek, så kommer de ha ännumer att ge tillbaka.