Gråta grät gråtit

Nyss grät jag en liten skvätt.

Kom upp från kvällsmaten, in i badrummet och plötsligt orkade jag inte mer. Orkade inte gå frammåt medan allt bara susade omkring inne i huvudet på mig.

Sittande på golvet, inlåst i badrummet, med ryggen mot skåpen under handfatet. Så grät jag. Helt ensam, helt utan att någon annan visste om något.

Grät lite för att ingen orkar med mig, för att alla har annat för sig än mig, för att ingen lämnar något spontant bevis på att tycka om mig på något sätt, för att jag verkar hålla av alla andra så mycket mer än vad de håller av mig, för att jag bara verkar ha mycket mer "bry mig om" att ge åt andra än alla andra har att ge av åt mig.

Men nu har jag slösat allt det, gett bort det till folk, investerat i andra, och vad har jag? Dagar som har gått utan att få tillbaka det, dagar där folk mest tycker att jag är jobbig, att jag är ivägen, att jag borde hålla tyst, att jag gör fel, att jag är onödig.

Grät ännu lite mer för att min pojkvän som kännt mig i över ett år fortfarande inte förstår att det är villkorslös kärlek jag behöver, ett litet bevis på att han älskar mig över allt annat varje dag. Något utöver "God morgon :)" "Vad gör du?<3" och "God natt :)".

Måste jag kräva lite kärlek för att folk ska överlåta lite åt mig?
Men, jag är nog inte värd det när jag tänker efter..

Såg mig i spegeln när jag sansat mig och rest mig från golvet. Kände motvilja mot bilden som mötte mig. Upptäckte att några tårar tagit vägen ner vid halsen och runnit över mitt kors. Tog av mig det med tanken på att inte ens Han där uppe orkar med mig idag.

Satte mig på mitt rum. Fick ett samtal från Robert.
Bröt ihop helt och förstörde allt ännumer.

Nu gråter jag igen, och hela världen har missförstått mig.