Jag tänker inte ge mig!

Det är inte lätt att ha rätt när hela världen säger emot en..

Och jo, jag har rätt.

Följande är 3 incidenter ur min senaste vecka:

#1
Jag sitter nere vid frukosten, Henrik kommer ner 30 minuter försenad eftersom han aldrig vaknar hur mycket klockorna eller vi än för oväsen. Han slår sig ner vresig som fan. Följande inträffar:
Henrik: Kan du skicka osten?
Jag: Visst, jag ska bara ta några skivor först [jag hade precis smörat en macka]
Henrik: Eller nej, jag vill inte ha dina äckliga fingrar på den!
[Jag låter således bli att räcka honom osten eftersom han tydligen inte ville ha den]
Henrik: Men skicka osten då!
Jag: Men du ville ju inte ha den
Henrik: MEN skicka den för fan!
Jag: Men du sa ju att du inte ville ha mina äckliga fingr..
Henrik: MEN SKICKA OSTEN FÖR FAAN HAR DU SVÅRT ATT HÖRA ELLER?!
[jag ler lite roat eftersom det är lite småkul att han blir så upprör över en ost]
Henrik: Men vad fan skrattar du för, skicka osten din **** ( <-- svordom som jag inte minns) [Henrik kastar en sked mot mig, som lyckligtvis missar och studsar iväg någon stans]
Jag: Vad håller du på med? Här, ta den himla osten då, måste du hålla på att gapa sådär?
Henrik: Men är du dum eller? Är det så svårt att skicka en jävla ost? Du är fan efterbliven
[Jag går ut till mamma som för närvarande sitter på en bänk utanför dörren och röker]
Jag: Mamma, Henrik kastar skedar på mig och skriker som fasen över nån jäkla ost
Mamma: NEj, det är inte okej..
[mamma kommer in en stund senare]
Mamma: Henrik, du får ta och lugna ner dig, vad ska det vara nödvändigt för att Kasta saker på din syster?
Henrik: Men hon gav mig ju inte osten!
Jag: För att du förolämpade mig och sa att du inte ville ha den dessutom!
[Henrik börjar i detta stadiet att låtsasgrina, ja han är snart 15 år gammal]
Mamma: Men Hanna, du fattar väl att du inte kan hålla på såhär?! Han sitter ju och gråter! Ska det vara nödvändigt av dig att stressa upp honom såhär hela tiden?!
Jag: Men ser du inte att han låtsasgrinar för att få över dig på sin sida. Du tar fan alltid hans parti, hela tiden!
Henrik: *grinar* Tror du verkligen det om mig??
Jag: Jag tror vad fan som helst om dig, för du har alltid gått hur långt som helst bara för att få det som är bäst för dig själv!
[jag lämnar scenen och vet inte vad som händer mer]


#2
Jag har sovmorgon och har uttryckligen bett folket i huset att låta mig få sova ifred ända tills dess. Mamma och mormor, som sovit hos oss över natten, klarar detta utmärkt. Men..
ca kl. 07.25 flängs min dörr upp hägljutt, ljuset i taket tänds
Jag: MEN HENRIK FÖR FAAN, jag har sovmorgon!
Henrik: Nämen god morgon!
[Henrik bökar med sig en stor "säck" fylld med sängkläderna mormor brukar ha när hon sover här, bökar med så mycket möda och oljud som möjligt upp den på min garderob genom att klättra på min säng och vara allmänt högljudd]
Jag: Vad fan ska detta vara nödvändigt för?! JAG SA ATT JAG VILLE SOVA! UT härifrån för fan!
[Henrik skrattar enbart och beger sig ut igen]

ca. kl. 07.45 slängs min dörr upp igen, ljuset tänds
Henrik: Upp och hoppa mamma sa att jag skulle väcka dig innan jag gick och nu är klockan typ åtta!!
Jag: men FÖR FAN det gjorde hon inte alls! JAG SA ATT JAG VILLE SOVA TILL ÅTTA ÄR DET SÅ JÄÄÄVLA SVÅRT?!
[Henrik skrattar återigen och beger sig ut]

#3
Jag bestämmer med Viktoria på morgonen att jag ska vara med henne i stan en stund. Innan har jag lovat att laga maten till mamma och Henrik som skulle klippa gräs hos mormor på dagen/eftermiddagen. Jag smsar mamma, och talar samtidigt om att jag nog ändå hinner hem så jag kan laga maten.
Någon minut senare får jag ett sms från Henrik:
Henrik(sms): Var seg och stanna länge i stan, så kan jag få Thaimat! :D
Jag(sms): Men vad fan ska jag äta då?
Henrik(sms: Men det gäller dig också! Be happy tråkmåns! Jag smsar dig sedan när du kan åka hem
[Jag traskar vidare och är med Viktoria på stan, inhandlar bl.a. ett par skor. Vi tänker göra några saker till, men]
Jag(sms): Hej mamma, kan du ringa mig, om du har tid?
[min telefon ringer]
Jag: Ja hallå?
Henrik: Hej, vad ville du?
Jag: Du är inte mamma!
Henrik: Nej hon kör, du får ta det med mig!
Mamma(i bakgrunden): Jag kör bil jag kan inte prata nu!! Prata med henrik!!
Jag: aaaha, ja jag tänkte bara fråga när det är okej att jag kommer hem?!
Henrik: Ja du får åka hem nu, för vi är redan på väg och vi ska upp till trekanten nu och handla, så.. det går väl en buss nu om en kvart, ta den då!
Jag: Men vafan! Förväntar ni er bara att jag ska vara helt ledig och kunna göra precis som ni säger exakt på sekunden?!
[jag klickar samtalet för jag blir så sur. Där har jag gjort något för hans skull, och så skiter han i att tala om saker ordentligt för mig likförbannat]
Henrik(sms): Vad ville du?? Du får ta bussen som går nu kvart i, annars får du ingen mat, för jag ska iväg igen halv 7. Så då får du äta själv senare.
[Irriterat kastar jag mig iväg mot en buss och får avbryta alla mina planer om att gå i innerstaden också med Viktoria. I vallda trekant möter jag upp dem, precis som de ville]
Jag: Förväntar ni er att jag bara ska vara helt ledig att göra precis som ni vill när det behagar er?
Mamma: Men vi visste inte exakt när vi skulle vara klara
Jag: Men ni kunde väl sagt till i alla fall någon timma i förväg. Jag menar, jag hade inte haft något emot att vara hemma lite för tidigt, om ni bara hade sagt till i tid!
Mamma: Men vad tjötar du för då, det låter som att du hade massa tid över, och ändå surar du för att du var tvungen att åka hem?!
Jag: Nej jag hade massor med saker kvar som jag ville göra, och dessutom är det inte för det jag är sur, det är för att ni förväntar er att jag ska göra saker på sekunden när det behagar er utan förvarning
Mamma: Men du hade ju massor med tid i stan, att du inte gjorde allt det då?!
Jag: Men ni bad mig ju att åka hem helt plötsligt! Hade ni förvarnat hade jag kunnat välja, och skyndat lite!
Mamma: Men hur ska du ha det egentligen, hade du massor med tid över, eller hade du för mycket att göra? Och varför surar du egentligen?!
Jag: Men vafaaan ni förstår ju ändå inte!


------------------------------------------------

Bara en liten del ur min vardag som jag kände för att delge. Jag vet inte vad folket tycker om detta, men. Jag kan säga som så att det är så jävla svårt va, att hålla sin åsikt när man talar in för döva, oförstående öron. Det går varken in eller kommer ut igen.

Och kan någon säga att jag har fel när jag påstår att min bror blir jävligt favoriserad och att jag är den ständiga hackkycklingen i den här familjen?

Personer som känner mig förstår precis vad jag menar. Tack, Viktoria, för att du var ett sånt jävla stöd idag! Verkligen. (Den sistnämnda händelsen handlar alltsom om idag). Jag vet inte vad jag skulle gjort om jag inte visste att i alla fall en enda männska i världen förstod vad jag menade!

Jag försökte ringa Robert sådär spontant också, på bussen hem idag, för att få prata av mig lite. Men ack ack, så fel man kan ha.
Stör jag eller? följs av ett "Jag ska till Bea och jag är redan fem minuter sen". Spela roll att jag slängt bort mina läxhögar med saker att göra inför morgondagen vid 10 på kvällen för att han ringer helt plötsligt och bara MÅSTE prata i 40 minuter om hur dum hans pappa är. Ursäkta mig så himla mycket att jag ringer spontant EN ENDA GÅNG (för jag brukar verkligen inte göra det ofta). Förlåt mig. Så jävla illa känns det att man inte ens kan lägga 10 minuter på sin flickvän när hon behöver det. 10 minuter, och sedan säga till sin kompis att det var viktigt, att ens flickvän mådde dåligt. När jag försökte ändå, så hörde jag bara på honom hela tiden att han ville för allt i världen bli av med mig och bara komma iväg.

Tack så jävla mycket du, tack för att du fanns där för mig. Tack för att du tog hela jävla händelsen igår på allvar också. Tack för att jag är värd att sättas i första rummet nån jävla gång. Tack. Tack så mycket.

Hur länge ska jag behöva umgås med idel folk som värderar mig som skit och ingenting?

Jag säger bara det:
Det är inte lätt att ha rätt när hela världen säger emot hela tiden!