Missfoster

Är precis vad jag är. I alla fall om man ska tro vad mamma säger. En socialt missanpassad, inkompetent jävel utan någonting som helst innanför pannbenet. Ett missfoster.

När helvetet brakar lös i detta huset så är det med en jävla styrka får jag säga. I flera veckor, ja månader, har jag ansträngt mig för att vara till lags och försöka underlätta, vara behjälplig och trevlig, hjälpt till med jobbiga saker utan att klaga, fixat saker på eget initiativ, och gjort allt som tänkas kan för att vara en älskvärd dotter.
Sedan har jag En Liten Åsiktsskillnad (nej jag tycker inte att det är rätt av henne att tycka att hon kan kräva att min pojkvän ska städa hennes hus. Han är en gäst! som är här max 5 dagar i månaden i vanliga fall..) och helt plötsligt är jag ett missfoster. Är och har alltid varit. En skam för familjen, en idiot, en som aldrig kommer klara sig i livet efter som jag är just socialt missanpassad.

"och säg det till missfostret där inne också!"
Tack mamma, god natt på dig med =)

Lustigt det där.
Men det är ju bra att jag vet vad jag är.
Hanna, missfoster, trevligt att träffas! *räcka fram handen*