I'm moving on :)

Jag ska avslöja en liten hemlighet för er: Man är den man väljer att vara.

Jag skulle kunna vara ett offer. Om jag bestämmer mig för det. Jag skulle kunna vara dåliga Hanna som aldrig gör någonting rätt, som bara är i vägen och helst av allt borde dö. Jag skulle kunna vara Hanna som bara krånglar till allting, Hanna som bara bryr mig om mig själv och aldrig hjälper någon annan. Jag skulle kunna vara egoistiska, självgoda, besserwisser-Hanna. Om jag hade varit vad andra bestämt att jag är.

Men jag är ingenting av det där. Nej, för jag kan välja själv. Jag kan vara den otroligt egoistiska och elaka när jag inte hjälper andra en enda kväll, utav alla andra jag faktiskt hjälper till massor. Det kan vara skitdåligt av mig. Om man väljer att se det så. Men jag kan också vara hjälpsamma Hanna, som förtjänar att fokusera på mig själv en enda dag utav alla jag spenderar på andra. För jag väljer att se det så.

Det är så jag överlever i denna familjen. Jag är den jag väljer att vara, och fast att livet känns skit ibland (som igår kväll) när jag börjar lyssna på vad dom säger till mig, så hittar jag ändå tillbaka till mig själv förr eller senare igen. Jag är ju glada, hjälpsamma Hanna, omtänksamma Hanna, snälla Hanna, blyga, knasiga Hanna, med lagom självförtroende för mitt eget bästa, och ett skapligt inre lugn och balans. Det är den jag är. Det är den jag vill vara, och det är den jag väljer att vara. Jag är inte som dom säger till mig, jag skulle inte må bra om jag var som dom sa åt mig att vara.

Det finns alltid två sidor av myntet, två förklaringar på samma problematik. När mamma skriker åt mig att jag förtjänar att dö, ja då kan jag antingen rätta mig efter att jag förtjänar att dö, inse att livet är värdelöst, att jag är den sämsta människan i det, och förr eller senare ha livet av mig.
Eller så vänder vi på det, och ser det som att jag är en sjuhelvetes jävla bra person på alla sätt, och det är egentligen mammas fel att hon säger sådan skit till mig. För vilken normal mamma säger något sådant till sitt barn?
Jag väljer alternativ 2. I och med det är jag en glad och lycklig person även om jag ibland förvirrar mig och tappar bort min tanke. Men nu har jag hittat den igen. Nu mår jag bra igen. Nu är jag den jag vill vara.