En misshandlare och en psyksjuk

Jag vet hur det känns att gråta sig till sömns på kvällen. Att ligga där i fosterställning och känna sig så fruktansvärt ensam och övergiven att man kramar alla nallar och kuddar som finns i närheten. Igårkväll somnade jag på en tårdränkt kudde kramandes några förskrämda små nallar som legat i sängen sedan jag var liten.

Här är (en något förkortad och försnällad version av) vad jag tänkte skriva igår:


Rubriken beskriver min familj för närvarande. Den jag har här hos mamma i alla fall. En misshandlare och en psyksjuk. Eller mentalt instabil, kalla det vad ni vill. Båda är förresten mentalt instabila. I detta alltet finns jag, den enda vettiga människan. I alla fall enligt mig själv, men allting är väl relativt.

Min mamma är för lat för att hjälpa mig - hon skickar hellre sin dotter ensam i regnet och mörkret med blöta skor på en ödslig väg än att köra i 2 minuter för att hämta henne. Min mamma kan heller inte förstå sambandet mellan orsak och konsekvens - jag sa uttryckligen att som tack för hjälpen ska jag skita lika mycket i henne nästa gång hon ber om hjälp med datorn. Nu sitter hon där ute och säger "snälla Hanna, kan du inte bara komma hit och kolla, jag vet inte vad jag ska trycka på!!". Jag säger att "nej, jag har lika lite tid för dig nu som du hade för mig när jag ville ha hjälp. Förstår du hur det kändes för mig nu?" Nej. Det fattar hon inte. Hon förstår inte att det är samma sak. Och detta är faktiskt inte bara något jag säger. Hon saknar helt enkelt den förmågan. Det går igen, och igen och igen, och jag är inte den enda människan som märkt det.

Sedan har vi min bror som får psykbryt så fort hans duschtid flyttas fem minuter hit eller dit. När jag hör honom säga att han snart tänker duscha, tänker jag att fint, då kan jag smita in innan och ta bort sminket och borsta tänderna, det tar bara 5 minuter. Men han får seperyck, drar i dörren och gapar "skynda dig, skynda dig, SKYNDADIG; SKYNDADIGSKYNDADIGSKYNDADIIIIIIIIIG!!!!!". Jag talar om för honom att jag skulle släppt före honom i den omvända situationen, att det bara tar längre tid om han står där och dampar, och när han inte ger sig knuffar jag till honom så att jag ska kunna stänga dörren. Då får han ännumer ryck, ställer sig framför mig och gapar "DU SKA INTE SÅ MIG. FATTAR DU?!?! DU SKA INTE SLÅ MIG!!!!" och så vidare, medan jag säger lugnt att nu tar det bara ännu mer tid innan han får duscha. Då lappar han till mig. Rejält också. En örfil, med all hans kraft. Då brister det för mig, och jag flyger på honom tillbaka, och motar ut honom hela vägen i allrummet. Sedan stänger jag dörren. Och gör mig i ordning medan han går loss på dörren och gapar ordentligt utanför.
Det är alltså denna fantastiskt gulliga bror jag brukar hjälpa med läxorna i flera timmar även om jag har egna, det är denna fantastiska bror jag går i flera timmar och letar dyra födelsedagspresenter till, och det är denna Underbara bror jag erbjöd mig frivilligt att baka tårta till hans kalas åt. Det är denna bror jag bara gör allt för att vara trevlig mot, och till svar får man en massa tykenheter, och tydligen örfilar då och då.

Jag försökte säga till honom att jag hoppas han står för vad han gör, för jag skulle ju inte ljuga om jag talade om för hela världen att han pucklar på mig. Då fick han ännumer ryck och höll på att upprepa samma sak, eftersom han insåg att allmän känndeom om detta skulle kunna få honom att förlora sitt jobb bland annat. Och det skulle vara Mitt fel enligt honom. Är det inte hans eget fel? Man ska väl inte göra saker man inte kan stå för.. ?
(jag står ju uppenbarligen för att jag knuffade till honom när han höll i dörren, och sedan flög på honom efter han örfilat mig? Det känns ändå som om jag var offret i denna situationen dock..)
Så när jag satte mig vid datorn igen gick den ungen ner och stängde ner internet. Därför skriver jag först nu...