Några gånger är många gånger för mycket

Återigen sitter jag här. Snopet skulle man kanske kunna kalla det.
Sviken är hur jag känner mig.
Har gått igenom flera känslostadier.
Från sur, till ledsen, till arg, till övergiven, till just sviken.

Hur kan det komma sig att man talar om för mig att man bryr sig, att man ställer upp, att man frågar om jag vill prata, när min morfar har gått bort, och när man väl sedan bestämmer att träffa mig "glömmer bort det" och har annat för sig?
Det värsta är att jag inte direkt känner mig förvånad. Jag börjar bli van vid detta. Känns inte det lite hemskt ändå, om du nu läser detta? Att jag blivit van vid känslan av att stå där lämnad kvar när du glömmer bort mig, eller kommer på viktigare saker i sista stund?

Men nu har min morfar till på köpet gått bort. Jag fick höra att du ville trösta mig, att du skulle komma hem till mig med film och chips och bry dig om mig.
Jag frågade om du ville vara med mig på måndag eller tisdag, för att jag behövde skaffa kläder till begravningen, och du sa att det gick bra.
Nu frågade jag igen om vi kunde åka och skaffa kläderna imorgon, och nu får jag höra att du sover över hos kompisar, och har träning imorgon.

Återigen lämnad ensam kvar. Ingen annan har jag att vända mig till.
Josefin och Oskar har ju just slutat sommarjobba, så det är inte en chans att de inte kommer ta vara på varje ögonblick de har nu.
Och några andra vänner än dig och henne har jag knappt. Inte sådana som jag räknar på riktigt i alla fall.

Hela jag känns bara som en stor suck. Som något oviktigt, något sånt man förströr sig med när man inte har något bättre för sig.
För jag är ju tydligen relativt lätt att glömma bort.

Hade det varit min kompis det handlade om, d.v.s. ombytta roller, och jag fått sådana planer, då hade jag tänkt på min kompis i första hand, och frågat vilken utav dagarna hon tänkt, och sedan rättat mig efter det. Eftersom den personen är den som behöver mig bäst för tillfället, och det andra kan vänta.

Men det är ju bara jag. Alla är vi olika. Jag försöker så mycket jag kan att bry mig om mina vänner, medan vissa ser till sig själva först.

Sviken är jag i vilket fall.