En kommentar!

Jag såg just att jag fått en kommentar till mitt inlägg om nattvardsgudstjänsten i söndags.
Så glad så glad blev jag, alltid kul med kommentarer!
Och detta var en intressant kommentar också, kommer klistra in den här en bit längre ner i inlägget.
Skriven av Nineve vart den, så jag var ju tvungen att spana in hennes blogg. Lade märke till då att hon är kristen, och verkar vara aktiv inom kyrkan. Tänker inte tala illa om någon, eller hänga ut någon, nej nej det är inte alls det jag vill. Snarare vll jag säga att jag fick någon sorts respekt när jag började läsa runt i bloggen. Känner mig som en liten newbie, och den här personen måste vara så mycket mer kunnig än mig.
Men ändå fick jag en kommentar, och det är ju inget kul att inte svara på en kommentar. Så här följer kommentaren, och sedan vad jag vill svara på det!

"Bekänner våra synder gör vi i kyrkan på varje gudstjänst, inte bara i svenska kyrkan. Det gör vi eftersom Gud lovat att vi blir förlåtna...detta är mycket centralt i den kristna tron, det är det kärleksbudskapet handlar om...att Gud älskar oss fast vi syndat att han vill förlåta. För oss kristna är det självklart att vi vill be Gud om förlåtelse för det som inte är hans vilja. Vad är det som är kärleksfullt i att inte be Gud om förlåtelse?"
Postat den 8 juli 2008 11:57

En liten trotsig tanke dyker upp och vill göra sig hörd innan jag går vidare in på mitt seriösa svar.
Om Gud nu har lovat att han alltid förlåter oss, är inte det samma sak som att säga att vi kan göra vad fasen som helst, bara vi erkänner det sedan? Tänker mest på de andra grenarna av den kristna kyrkan (d.v.s. de utom protestantismen) när jag hör det. Där man kan betala en avgift, och så blir man förlåten. Vad man än gjort. Hade för mig att det var en disinkt skillnad hos protestantismen. Här kan vi ju ialla fall inte köpa oss rena från synden. Nåja. Vet inte vart jag ville komma med det, över till mitt seriösa svar.

Självklart vill jag, som alla andra kristna, be Gud om förlåtelse när jag har gjort något fel. Det är det första jag tänker när jag insett att jag gjort något orätt, och då ber jag genast till Gud om förlåtelse. Följt av att jag söker upp och ber om ursäkt direkt till den personen jag handlat fel emot (om det var mot en person).
Det jag reagerade på var att kyrkan i just denna bönen förutsatte att alla verkligen har gjort fel. Som att sätta en stämpel på människan, att hur mycket man än försöker, så kommer det inte vara tillräckligt, för man är ändå alltid en syndare.

Jag har inget allt emot de övriga böner jag hört där vi ber om förlåtelse (såsom Fader Vår). För där är det formulerat på ett sådant sätt att det blir mer som "förlåt mig för de felen jag har begått, om jag har begått några fel sedan jag bad sist". Ungefär. Svårt att förklara hur jag menar. Men mer som att om man känner att man har gjort något fel, så tänker man på det under den delen av sin bön, och blir förlåten för det.
Just den bönen jag menar, där fick de en att säga rakt ut "jag har gjort fel, jag har syndat, förlåt mig Herre". De prackar på en misstagen som de förutsätter att man har begått.

Jag tycker att det ger fel syn på människan. Vi är ju trots allt Guds avbild, och om man verkligen vill och anstränger sig kan man säkert leva mycket utan att synda. Inte helt felfri, men nära intill. Att då bestämma att även den godaste av alla människor prompt måste ha gjort fel är ju som att nedvärdera hans gärningar i Guds ögon, eftersom han måste säga till Gud att han har gjort fel.

Jag säger inte att jag är felfri, långt därifrån, och jag hade allt ett och annat att bli förlåten för. Det var mer den "kollektiva bestraffningen" i att forcera alla att säga att de gjort fel, som jag reagerade på.

Oj vad långt det blev. Hoppas någon finner det intressant..

Bengt!