En liten bit sanning

Men först något annat.

Jag har varit med Josefin idag. Det var kul. Hon köpte brun hårfärg. Jag är mäkta nyfiken på att se hur hon ser ut från imorgon och framåt!
Längtar till den 14e när jag själv får ändra min hårfärg. Äntligen säger jag bara!

Sundstorpsfestivalen var.. intressant. Nja, vi var mest hemma hos Josefin. Maten var väldigt god, återigen, det är den alltid där!
Sedan kom Oskar dit också. Blööö de har så mysigt och jag sitter där ensam. Och allt blir ju inte precis bättre av att de hela tiden kan konstater att Robert inte ens vill träffa mig. Som jag blev påmind om flera gånger.

Nej, jag vet att ni inte hänger med. Såhär var det. Jag pratade med Robert i telefon igår. Eller om det var förrgår.
I alla fall. Om att han skulle komma ner till mitt kalas. Fast jag hörde på honom att han var sur, och försökte lirka ur honom vad det var. Så tog han upp pengar, som brukar vara anledningen till att han är lite motsträvig. Men denna gången var det inte det. Han får alldeles strax lön, och jag kan bara höra sånt på honom. Så började jag prata om att sommarlovet snart är slut. Och då fattar jag med ens.
"Det är för att lovet snart är slut, och du känner att du inte får något gjort va? Du vill hinna med allt du tänkt, och jag tar bara upp onödig tid". Slänger jag ur mig. Han svarar inte "ja", men jag hörde klart och tydligt att det var så.
Trevligt. Trevligt när ens pojkvän tycker att han hellre har annat för sig än att spendera all tid han kan innan sommarlovet är slut med en. Eftersom vi verkligen inte kommer kunna träffas ofta under terminen.

Undras om han ens ägnade en futtig liten tanke åt våran ettårsdag på tisdag innan han tänkte att han inte alls hade lust att åka ned.

Oskar hade varit på begravning idag, men ville komma tillbaka till Josefin med en gång. Han vill inte vara utan henne en enda stund mer än nödvändigt.

Vad, vad ska jag göra för att älsklingen ska vilja vara med mig? Varför är jag så tråkig, varför duger jag inte, varför vill han inte träffa mig? Varför verkar jag bara vara ett irriterande moment som man inte riktigt lyckas bli av med? Jag är så misslyckad så inte ens min pojkvän vill veta av mig.

Den lilla biten sanning kommer här (och den handlar 100% och lite till om Robert):
Jag fattar inte vad jag gör fel. Vad har jag gjort för att han ska tröttna på mig? Vad har jag gjort som gjort mig så tråkig? Kommer han bara försvinna längre och längre bort från mig? Är jag till slut dömd till ett liv i ensamhet ändå? Inte ens den jag älskar över allt annat lyckas jag vara tillräckligt intressant för..
Det är väldigt länge sedan (om det ens var någon gång alls), som han överraskat mig med bevis på sin kärlek till mig. När svallade han senast över av känslor när han såg mig? Jag minns inte. Någon av de sista gångerna jag kom upp till honom nu minns jag att han inte ens var intresserad av en ynka puss, utan det var bara iväg till moppen och hem. När har han någonsin kommit med en blomma, bara för att han tycker om mig så mycket och har saknat mig så oerhört? När bjöd han mig senast på någonting bara för att jag är så fin just den dagen? När vaknade jag senast med frukost på sängen bara för att jag var så söt när jag sov att han inte ville väcka mig?

När jag mådde dåligt föste han ner mig i sängen och sa att jag behövde vila. Bara för att han skulle få tid att sitta vid sin dator och spela sina jävla datorspel. När man ropade på honom, fick man "ja, jag kommer". Men han kom inte förrns 20 minuter senare, då var banan äntligen slut.

Är jag orättvis i mitt tänkande?
Kanske gör jag inte världens mesta för att visa hur mycket jag tycker om honom hela tiden heller..
Jag kan ändra på mig, jag minns i alla fall våran ettårsdag på tisdag. Och bara för att tala om det nu, om han nu råkar läsa detta så skiter jag i det, så tänkte jag bjuda honom på något då. En kebabpizza eller vad vet jag. Det är något han gillar i alla fall. Men säkerligen är inte det tillräckligt bra. Jag slår vad om att om jag kommer med förslaget "ska vi ta och äta pizza, jag betalar!", så är det första jag får höra "näää, jag vill ha kebab istället.."

Enda anledningen till att han kommer ner är att jag övertalade honom om att han får åka upp till sig igen i nästa vecka, utan att jag hänger med. Så att han får slippa mig ett tag.

Ja, jag är ganska deppig.