Bara så ni vet..

Jag mår inge bra alls just nu. I går kväll raserade allt totalt. Jag har verkligen försökt. Verkligen verkligen verkligen försökt. Att vara trevlig mot henne. Gjort allt jag kan. Varit en så gott som perfekt dotter. Men nu jävlar. Hon är så förbannat otacksam, så imbecill, så omogen, så idiotisk, så fånig, så okabapel, så löjlig, så inskränkt, så oförmögen till empati, så ALLT JÄVLA DÅLIGT SOM FINNS, så nu orkar jag fantamig inte mer.

Vi rök ihop big time igår. Eller okej, jag exploderade till slut. Jag är som en kokande kittel. Och nu tålde jag inte mer. Jag tål inte att jag har en mamma som prioriterar sin "barnfria vecka" framför att åtminstone ett av barnen vill bo hos henne över lovet. Jag tål inte att jag har en mamma som inte helt accepterar folk som de är (hennes politiska åsikter är helt åt helvete, gissa vilket parti?). Jag tål inte att jag har en mamma som tjatar om hur mycket jag kostar och sedan inte kan redovisa siffror på det (hon har vägrat i flera år, och det är urlöjligt). Jag tål inte att mamma tror att jag omfattas av ett avtal kring "barnen" även nu när jag är vuxen. Jag tål inte att min mamma bryr sig mer om att två glödlampor går sönder (jag är en jävel på att smälla i dörrar helt enkelt) än att hennes egen dotter håller på att få ett psykiskt sammanbrott. Det borde säga allt om vem hon egentligen är.

Jag är hes idag. Hes och trött. Och förbannad. Jag vill bort härifrån. Men vem fan ska hjälpa mig bort? Jag är tvungen att bo här för ingen vill ha mig. Pappa kan jag inte vända mig till, för jag tror inte att någon där Egentligen ställer upp för mig när det verkligen behövs. I så fall hade jag åkt för att bo där på heltid nu. Men det funkar nog inte. Jag är fast. Jag hatar det. Nu vet ni.