Telefonfobi

Det är vad det måste vara, och det är vad det är också. För mig är att ringa till folk det värsta som finns. Från början gällde det även mina närmsta vänner och familjen. Men nu klarar jag åtminstone att ringa till mamma och pappa utan problem. Mina kompisar gillar inte heller att prata i telefon, så det problemet finns liksom inte för tillfället.

Jag skulle ju som sagt ringa min äldre bror. Och jag har ingenting alls emot honom, och inget emot hans sambo heller och inget sånt, de är jättetrevliga och allt! Men nu ska jag förklara hur bra det gick.
Jag skulle alltså meddela att jag har kalas om typ 2 veckor. Först tyckte pappa jag skulle ringa hela släkten själv, och jag hatar inte släkten heller på något sätt, men jag HATAR telefoner. Tänkte nästan skita i hela kalaset för att slippa ringa. Men pappa ringde resten. Jag ska meddela min storasyster och min storebror. Storasyster är så gott som meddelad. Hon vet vilken dag, men inte vilken tid än. Men nu var det fallet storebror som skulle förklaras:

Började tänka på att jag behövde ringa vid klockan 12 imorse. Men jag ville inte. Tankar som "om jag ringer deras hemnummer vet jag inte vem som svarar", "vad ska jag säga beroende på vem som svarar", "kan man verkligen säga så som jag tänker säga", "hur ska jag komma in på att det är kalaset jag vill prata om, jag kan ju inte bara säga 'hej vill ni komma på kalas?'", "vad ska man säga innan dess då?" med mera. Jobbiga saker. Då intalade jag mig att "på dagarna är man ute och gör saker, bättre jag ringer på kvällen". Happ. Så vid klockan 7 snuddade tanken igen, mer allvarligt vid halv 9. De har ju en son på inte ens 1 år, så man kan ju inte ringa allt för sent.

Vid tjugo i nio bestämde jag mig för att försäkra mig om att det inte var för sent för att ringa (man kan ju alltid hoppas?) genom att fråga pappa. Det var inte för sent.
Kvart i nio satt jag med telefonen i hand och velade. Lyssnade efter om någon annan pratade i telefon och la på igen. Mellan kvart och tio i eskalerade besvären med; höjd puls, jag blev torr i halsen, jag började hyperventilera lätt, handsvetten började flöda. Jag slog nummret. Medan signalerna gick fram susade pulsen så högljutt i mina öron att jag knappt hörde dem. Fem signaler, sex signaler.. ingen hemma! - Visste inte om jag skulle bli glad eller besviken. Pappa gav sig inte, han gav mig mobilnummret. Bra, då vet man ju i alla fall vem man kommer fram till, och om ingen svarar så ser de att man har ringt! Tog en stund att samla mod igen, men det gick och jag ringde. Inget svar.

Men nu, alldeles nyss (under tiden jag skrev detta inlägget) ringde min bror upp. Pappa svarade, men han lämnade ändå över telefonen till mig, så jag fick snacka om kalaset. Men svara i telefon har jag inget problem med längre. Så många gånger som pappa vart hemifrån när alla gubbar som vill få tag i honom på arbetet ringer. Det är inget jag fruktar längre. Så nu var det inget större problem. Tack och lov är min bror social också, så han sköter ju allt snacket ^^

Så nu är vi (jag och Robert) inbjudna till honom någon dag under denna sommaren igen, precis som förra sommaren. Det var trevligt och det gör jag gärna om flera gånger igen =)
Känner att jag borde börja bli mer social åtminstone med mina syskon!

Jag är hur som helst stolt att jag vågade! Vågade slå nummret och trycka grön lur. Vissa kanske inte fattar alls vad som är problemet.. ? Alla svårigheter som ligger i att ringa någon .. att få för sig att man stör, att man kommer säga fel, att man kommer låta löjlig.. alla sådana saker. Eller finns det kanske någon mer än mig där ute som känner såhär?