Sammanbrott

Fick jag över fysiken idag ja. Satt seriöst och började grina av rädsla och frustration och stress och hela kalaset. Jag fattade inte. Sånt händer inte mig, jag fattar alltid. Denna gången säger jag det inte bara (jaja, jag säger det ibland annars, bara för att det låter så nedvärderande och .. dumt att säga "jag fattar redan allt, kommer gå skitbra :D" när andra diskuterar..), denna gången menar jag det! Jag förstår inte. Det är blankt. Står still i huvudet. Hjärnan vill köra på högkraft men får inget material. Den tuggar vakuum. Och sånt händer inte mig. Det händer inte. Men nu gör det det, och därför bröt jag ihop helt och hållet och grinade över den förbannade jävla fysikboken tidigare idag för att jag Verkligen Inte Fattar. Det finns ju inte i min värld, hur ska jag kunna hantera något sådant?

Provet är på tisdag. Var tvungen att avstå från danskursen som jag har sett fram emot (imorgon är den ju) för att kunna plugga. Så allvarligt är det. Jag menar att jag inte fattar det här. Och det är livsviktigt för mig att få mvg. Hellre dör jag än att få ett vg. Det är jordens undergång.

Så idag kom mitt psykiska sammanbrott. Har funderat länge på när det skulle komma. Med den livsglädjen och positiva attityden som har kommit över mig de senaste veckorna så var det liksom rätt uppenbart att det måste vända någon gång. Men var det tvunget att göra det nu?

Måtte jag fatta bättre imorgon.. måtte jag fatta bättre. Sju timmar har jag lagt på detta, och det står fortfarande lika still i huvudet..