Speciell sak 2

Morfar,
För ett år sedan försvann du från oss. Jag minns alltihop så väl, mamma väckte oss tidigt på morgonen. Hon ringde och sa att du inte hade långt kvar. Vi skyndade oss allt vad vi kunde, men när vi kom fram till sjukhuset mötte vi mormor och din bror. Vi kom för sent, du hade redan lämnat oss. Jag kan bara skatta mig lycklig för att jag kramade dig hejdå ordentligt sista gången vi sågs. Du försvann så fort så jag hann aldrig riktigt fatta vad som hände. Ena dagen var du frisk, nästa dag hann vi inte ens fram i tid för att säga hejdå..
Vi fick gå in till dig på ditt rum för att ta farväl en sista gång. Och där låg du. Men man såg så tydligt att det inte alls var du, du fanns ju inte kvar där. Du hade redan lämnat oss. Första gången jag såg en död människa var det, och jag önskar så att de hade stängt dina ögon. Så att jag kunde få slippa se in i dem och inse att du aldrig någonsin skulle se på mig med din varma, vänliga blick igen.. När jag tog din hand fanns där fortfarande värme kvar. Du hade varit där så nyss, och ändå var du så långt borta nu. Så långt borta att du aldrig kunde komma tillbaka igen.
Mina minnen av dig har inte bleknat än. Du älskade havet, och varje sommar for vi ut med båten. Nu blir det inga turer till malö längre. Inga små rundor runt vikarna och kanalerna när jag och Henrik fick testa på att köra. Nu ligger båten på land.
Jag saknar dig så, och just här och nu, när alla minnen kommer upp igen så kan jag inte hindra mig från att fälla en tår. Jag hoppas, morfar, att du sitter där uppe i himmelen och vakar över mig, ser till att jag inte gör något dumt. Jag hoppas att du har det bra där, och jag vet att någon dag ses vi igen. Men tills dess..

Vila i frid, älskade morfar <3