Funderingar kring månen

Jag har djävulskt ont i magen. Sådär ont som bara 2 timmars småätande av väldigt sött godis kan ge en. Det är liksom inte en definierad punkt som värker, bara en allmän obehagskänsla lokaliserad till övre delen av magen/matstrupen. Lite illamående, lite obehag, lite olokaliserad värk. Jag kommer få sota för detta. Det känns.

Satt på pendeln och såg upp på månen, på väg hem från värmland. Såg att det var nymåne. Eller så har månen nästan gått hela varvet och kommer vara helsvart om några dagar. Jag vet inte vilket, men den var bara en liten skärva. Men som den naturvetare och otroligt nyfikna, jobbigt ifrågasättande person jag är nöjde jag mig inte med att tänka "vad fint att månen syns så tydligt inatt". Nej, jag började fundera över huruvida månen och jorden roterar åt samma håll kring jordens axel, eller om vi snurrar åt varsitt håll. Ser månen egentligen ut att gå fortare eller lågsammare än den i själva verket gör? Hur hade spåret sett ut ifall man under en hel natt vandrat med månen som riktpunkt. Det hade blivit någon sorts halvcirkel. Men åt vilket håll, och hur stor? Allt beror på om vi snurrar åt samma eller var sitt håll. Vid närmare eftertanke tror jag vi snurrar åt samma håll. Nästan allt i universum snurrar åt samma håll. Men det är någon av Jupiters månar som snurrar åt andra hållet tror jag bestämt. Dåså.

Senare upptäckte jag också att resten av månen syntes med. Fast mycket mer mörkgrå än den lilla skärvan som lyste klart vitt. Kan man alltid se hela månen bara det att resten är mörkare?

Nu är det kvällsmat. Baconomelett. Utan champinjonstuvning. Min mage värker.