Invalida familjen

Wow, jag har en familj som verkligen är utmärkt på att göra världens minsta vardagsproblem lika stora som jordens undergång. Dom är experter på att locka fram alla mina sämsta sidor - varje gång.

Imorse blev jag väckt av min bror som smällde upp dörren och skrek "nu ska vi komma överrens om vem som ska städa badrummet - jag tycker vi ska göra varannan gång och pappa håller med!". Trots att jag så sent som för några veckor sedan talade om för honom, med stöd av pappa, att det är hans tur att städa nu, eftersom jag gjort det varje vecka i över ett år medan han gjort ingenting. Han hade nämligen inte tid. Det hade väl inte jag heller, men jag fann mig i situationen. Min brors idé av rättvisa i nuläget är ändå att varannan vecka är det mest rättvisa vi kan göra, och den diskussionen pågick i en halv evighet. Han vägrade förstå mitt argument (jag har städat ett helt år, nu är det hans tur ett helt år - sen kan vi ta varannan), och hävdade sig hela tiden med "jag har inte tid" .. att säga "jag har väl fan inte heller mer tid än vad du har" fungerade inte heller. Att argumentera med människor som inte förstår argument är jobbiga. Tack och lov kom pappa och avbröt allt och det visade sig att han inte alls höll med Henrik. Så nu slipper jag badrummet - puh.

Men nu är vi hos mamma, och här är vi invalida x 1000 hela bunten. Mamma ville att jag skulle hjälpa och visa bror hur man gör semlor medan hon var i duschen. Visst, tänkte jag, och sa till honom att säga till sedan när han ville ha hjälp. Så ropade han från undervåningen när jag låg och sov, och bara för att jag inte susade ner på sekunden (jag svarade dock) så började mamma ropa som en stucken gris, flera gånger fast jag svarade tydligt. Så jag gick ner och frågade varför hon ropade så många gånger och då säger hon "för du svarade inte" och ja sa att det gjorde jag visst, men hon sa att det gjorde jag inte alls. Absolut inte så att hon inte hörde mig nej, utan det var ju såklart så att jag inte svarade alls. Sen när jag är där nere i alla fall så är han redan i full färd med att göra dom jävla semlorna, och behöver inte min hjälp. Så frågar jag varför han inte kunde sagt det från början bara, så hade jag sluppit vakna och gå ner och hela skiten, men då frågar han bara varför jag är så sur..
Sen får mamma dampryck på mig för att jag inte hjälper honom ändå, fast att han inte vill ha hjälp och det urartar till diskussioner om en jävla massa skit och beskyllningar hit och dit.

och JA, det här är jättesmå problem, precis som jag sa. Men i min familj blir de enormt stora. Och de tar all energi, och alla vägrar inse att de överdriver någonstans. Visst, jag gör det med, men vad ska jag annars göra? Argument funkar inte här, det är ingen som hör dem. Här är det "gapar högst -vinner mest" som gäller. Och jag är jävligt trött på det.

Update: blev nedropad för att äta de jävla semlorna, och då deklarerade mamma att det var "synd att jag tagit FLERA steg bak i utvecklingen". Detta på grund av att jag sa emot henne. Ni förstår, man är jävligt smart och tänker själv om man bara upprepar det hon har sagt - men säger man tvärt om vad hon säger då är man dum, ointelligent, efterbliven och bara allmänt fel.