Tillbaks till det gamla vanliga

Där dog min julkänsla. Snabbt fort och lätt. Helt otroligt vad fort det gick. Men det är inte konstigt. Jag vet precis vad som hände. Det finns ingen, ingen på hela jorden, som kan förstöra allt för mig på kortare tid än vad han kan det. Jag pratar såklart om min bror. Det är som om allt han rör vid blir till skit. Han förpestar hela min tillvaro, och jag insåg just hur lycklig jag varit de dagarna han har varit borta hemifrån. Det är väl lustigt, hur en person kan komma och förstöra precis allt bara genom att finnas till?

Nu har mamma och Henrik suttit där nere och ätit utav mitt nybakade bröd, och säkert utav lussekatterna med, och ingen jävel har brytt sig om ifall jag fått äta något eller inte. Jag hatar mitt liv. För det är ingen idé att hata honom, han är ändå det favoriserade barnet.

Mamma skulle komma hem runt åtta, men hon (och det jävla hatade objektet) kom inte hem förrän halv 10 för de hade kört runt halva stan för att köpa något jävla kokosfett som han prompt behövde. Mamma hade talat om för honom att vi skulle handla igår, är han helt jävla efterbliven eller? Och varför får han som han vill ändå? Och varför säger alla sedan att det är mitt fel att allt blir åt helvete bara för att jag påpekar den faktan?!

Hat. Hat. Hat. Hat.
Men visst var det trevligt att uppleva julstämning i några dagar. Jag hatar julen. Hatar allt. Men mest av allt upplever jag starkt motbjudande känslor varje gång jag skänker en tanke åt min bror.