Felet:

Jag slutade tro på mig själv! O, låt mig aldrig göra om det igen!

Nu har jag lyssnat på min inre röst och mina kloka ord från tidigare mattekurser:
"Matte är ingenting man kan plugga in som glosor, antingen förstår man logiken eller så är man körd"
"Vill man så kan man"
"Lösningen finns där någonstans, allt jag behöver göra är att hitta den" -okej, kanske snodd från buddhismen, men jag har kommit på den själv också!! *trotsig*
"Ett försök är bättre än ingenting" - Josefin har skänkt mig detta underbara tankesätt :D

Dessutom Vet Jag Ju att om jag bara tror på mig själv så klarar jag nästan vad som helst. Vad blir bättre på provet imorgon om jag sitter där och tänker "nej det är detta jag kanske inte kunde, eller var det det? Kan jag detta? Hmm, nej det verkar svårt..", istället för att tänka "nå dåså, det finns en lösning.. vad är den? Jag har lärt mig allt jag behöver lära mig i denna kursen, men vilken kunskap ska jag använda mig av just nu tro?"
Positiv anfallsvinkel - positivt utgångsläge - positivt resultat.

Jag måste lära mig att tro på mig själv. Det är klart som fan att jag har alla möjligheter i världen att lösa alla uppgifter på provet imorgon. Jag har läst kursen i ett helt år, jag har en medfödd fallenhet för matte, jag kan tänka logiskt, och därför kan jag fanimej också lösa uppgifterna!

För en timma satt jag förtvivlad och tänkte "Hur Ända In I HELVETE hittar man den primitiva funktionen till "2(cos^2(2x))?!?!!?".
Efter kvällsmaten, när jag stod i duschen, och försökte lära mig själv att tro på mig själv, så som jag alltid gjort innan vid alla nationella prov, då, DÅ uppenbarade sig lösningen för mig. 1/tan(2x) såklart! och råkar det nu vara så att jag missar någon inre derivata någonstans .. tror redan jag missar ett ^(-1) så har jag åtminstone gjort ett riktigt fint försök! Mycket bättre än när jag trodde att jag inte kunde :)

Nu ska jag gå och lägga mig och tro på mig själv!