Vila i Frid, älskade morfar <3

Vaknade imorse av att Henrik stod i dörröppningen och sa att mamma var i telefon, och att morfar hade dött. Då var klockan kanske 10 och jag for med ens klarvaken upp ur sängen för att prata med mamma.

Vet inte hur mycket jag skrivit tidigare, och det är egentligen irrelevant. Jag hade inte trott att det skulle gå såhär fort. Eller så ville jag inte tro det. Jag trodde vi skulle få ha kvar morfar ett tag till. I förra veckan var jag ju hemma hos dem och lämnade maten vi handlat, mamma och jag. Jag minns att jag kramade honom hejdå. Inte visste jag då att det var sista gången jag skulle se honom i livet.

Vi åt frukost, och sedan körde pappa mig och Henrik in till sjukhuset. Där utanför väntade mamma, mormor, Mikael, och Rolf. Vi gick allesammans in till morfars sal, där de hade gjort iordning honom.
Han låg där så fridfullt, men ögonen var halvöppna, blicken var helt tom, och munnen var också öppen.
Redan när jag pratade med mamma i telefon kom det tårar, på vägen in till sjukhuset kom det tårar, ja så fort jag tänkte något i närheten av morfar så bara kom de. Men vid första anblicken av morfar där i sängen brast det på riktigt. Det var så vackert och så hemskt på samma gång. Där låg min älskade morfar, men fortfarande var han inte där. Han var så stel, och det känndes hemskt. Tårarna kommer nu igen bara jag tänker på det.
Blommer hade han i de knäppta händerna, och två värmeljus stod tända på bordet bredvid.

Jag hade svårt att titta på honom hela tiden, i alla fall hans ansikte, det kändes så hemskt att ögonen inte längre visade glädje, eller såg på mig, att han inte visade några känslor i det ansiktet som alltid visat värme och glädje när han sett mig tidigare.
Så jag tog min tillflykt till att kolla på värmeljusen. Det ena lyste med en helt stilla och stadig låga, medan det andra ljusets låga fladdrade febrilt. Där i den stunden fick jag för mig att det var som rytmen av ett skrämt hjärta. Vilket gjorde mig ledsen igen, och så kunde jag inte kolla på dem heller.

Till och från sköljde minnen över mig, framför allt minnen av hur glad han alltid varit när han sett mig och när vi hälsat.
Halvvägs igenom stunden där inne kom jag då på att dethär var inte min morfar. Det var inte morfar som låg där. Det var bara skepnaden inom vilken morfar verkat. Morfar för mig är glädje, vänlighet och värme, men också ibland barskhet och bestämdhet. Spelar ingen roll vilken skepnad han kommer i, det är morfar. Kvar var bara hans skepnad, och jag förstod att morfar var på en bättre plats nu.

Jag saknar dig verkligen morfar, och det känns så hemskt att du rycktes så abrupt från oss. Men du måste ha haft väldigt ont, och en väldigt jobbig tid, dessa sista dagarna, så jag hoppas att du är befriad från dina plågor nu, och att du kan vara lycklig vart du än är. Jag vet att ingen av oss här någonsin kommer glömma dig, och du har lämnat många lyckliga minnen efter dig.

För mig lever du fortfarande, du lever i mina tankar och i mitt hjärta. Så länge jag kan minnas hur du var, kommer du att vara levande för mig. Och jag vet att någon dag syns vi igen.
Ta väl hand om dig tills dess, och håll ett öga på oss kvarvarande här på jorden, så vi inte gör några dumheter.
Vi ses morfar, vila i frid <3