Ett lyckligt skitliv?

Nu skriver jag jävlar i mig för att Viktoria påpekade det idag!

Hon skriver ju på som fasen på sin blogg i alla fall, så nu verkar det väl i alla fall kanske som att en enda jävel i hela universum till läser min blogg.

Nåväl.

Jag har ingen musik att lyssna på och det plågar mig! För jag kommer inte åt internet på min dator!
och det är mammas fel.
Efter det att pappas kusin fixade min dator så behövde jag krypteringsnyckeln till det trådlösa nätverket igen, och den har hon glömt av. Tack, tack så mycket. Och hon vill inte, inte inte inte, försöka lösa det på något sätt alls. Så nu har jag inget internet. Sitter vid hennes dato istället. Allt är skit. Har ju i princip halva/hela mitt liv i dendär datorn. Jävla skit är vad det är. Och så skyller hon på pappas kusin. Det är ingen annan jävels fel än hennes eget. Ska man likförbannat ha lösenord över allt, så får man fanimej minnas dem. Skrivit ned det har hon inte heller, och inte delat med sig till en endaste sate. duktigt, mycket duktigt. Men neehejdå, det är pappas kusins fel att jag inte har internet nu!

Powerpointen till redovisningen vi ska ha på måndag är färdig i alla fall. Den blir jättebra, om jag bara minns vad jag ska säga! Blev så glad när jag skulle fixa på den igår och såg att Pauline redan hade gjort sin del av den! Jag gillar personer som inte skjuter upp allt till sista stund!

Och sedan. Robert åker ned idag. Och imorgon ska vi bada med Josefin och Oskar nere i Sandö. Kommer bli jättetrevligt tror jag.

På måndag ska jag förresten bada med Viktoria också, om hon nu bara inte får förhinder då..

I all fall så kommer Robert ner. Det första vi ska göra är att städa mitt akvarium. Stackarn. Men jag har inte kunnat/hunnit innan ju. Och så ska övervåningen röjas upp någorlunda så att utomstående folk kan vistas här imorgon. Bah.

Men Robert kommer inte nästa helg. Nej, för han "känner sig tvingad" att åka ner. Kul, att man har en pojkvän som inte vill träffa en särskilt ofta när han har chansen. Jätteroligt att veta. Men jag ska väl inte klaga, jag får vara nöjd med det jag får istället... .


Så, mitt liv kan sammanfattas som skit. Men av någon mirakulös anledning så lyckas jag hitta något att vara lycklig för ändå.

Igår fick mamma dampet på mig och gick lös på allt och alla. I någon timma fick man höra hur otroligt dålig och socialt inkompetent man var, att man inte klarade av ett piss, för jag hade ju i alla fall inte lyckats få något sommarjobb. Jag var verkligen helt dum i huvudet. Hur man kan stå så och skrika det åt en person som är på väg att få mvg i alla kurser på nv, det vet jag inte. Men jag har äntligen mognat lite, och jag är så fruktansvärt stolt över att jag inte höjde rösten åt henne en enda gång. Normal samtalston, och lugn framtoning höll jag. Ändå vågar hon stå där skrikandes och påstå att sist socialen var inblandad så var det jag, och ingen annan som hade problem med att hantera ilskan. Och hon säger att jag förvrider min bild av allt..
Stolt över mig själv är jag i alla fall.

Men vad fan kan jag då finna att vara lycklig över?
Jo det är så här. Även om hon säger att jag är dålig, så vet jag innerst inne att jag inte är det. Hon kan försöka trycka ner mig i skiten, men jag är överlägsen henne. Tydligen vet jag något som inte hon vet, att jag faktiskt visst är någorlunda socialt kompetent, och dessutom ganska intelligent.
Jag har vänner som bryr sig om mig, och som jag bryr mig om och behöver, och jag har den mest perfekta pojkvännen (förutom faktumet att han inte vill träffa mig ... ) man kan ha. Jag har någorlunda intelligens och logiskt tänkande, jag ser inte ut som skit, och jag bor inte på gatan. Jag kan vara glad och nöjd, för hur mitt liv än utvecklar sig så kommer det ändå bara bli bättre. Snart slipper jag henne, och hon kan inte styra över mitt liv om inte jag tillåter det. Jag har makten, jag har kontrollen, jag äger mitt eget liv.
Bajs vad det låter som värsta flummtexten, men det är det man måste tänka, när man står där själv och hon spyr galla rakt upp i ansiktet på en om hur fruktansvärt otroligt jävla skitdålig man är.

Jag är nog ändå ganska psykiskt stark. När jag tänker efter.
Det kommer att gå bra för mig, jag känner det på mig.

Bengt.