God morgon!

Och nu orkar jag verkligen, verkligen inte med att du leker martyr längre. Åh, det är så fjantigt att du låtsas att det är sååååååååååååå synd om dig, ja jätte jätte jättesynd om dig när jag klagar lite. Ojoj, ja du har ju inte gjort något alls för att sätta dig i din jävla situation. Men lägg ner nu va? Det var du själv som VALDE att inte träffa mig i helgen. Det är jag som ska vara stött om någon ska vara det! Lägg ner ditt jävla bjäfs om att tycka synd om dig själv så fort jag påpekar att du gjorde fel. Det är du som har valt att ha det så helt jävla själv. Jag har fan inte haft någonting att säga till om. Bara acceptera att du dissar mig för att vara hemma och plocka fucking jävla ogräs, och träffa kompisar som bor 10 minuter bort. Du kan träffa dem på vardagarna, är det svårt att förstå ? Det finns otroligt många dagar vi inte kommer ses på av olika anledningar, varför inte träffa dem då?! Istället för att välja ut just dessa få jävla dagarna när vi faktiskt KAN träffas till att säga "nej, jag vill hellre träffa mina kompisar som jag kan träffa varje dag". Tack, tack så jävla mycket. Jag måste bara acceptera. Acceptera att du verkligen inte vill veta av mig. Är jag verkligen den viktigaste för dig ? Ibland får du mig att tvivla. Du verkar i alla fall inte vilja "ge upp" saker för min skull.
Och ändå, ändå, sitter du där och tycker sååååå synd om dig själv när jag säger ifrån. Kan jag någon gång, någonsin, få lov att säga precis vad jag tycker utan att du separ ihop helt och hållet? Fatta att jag vill säga någonting någon gång. Och efter allt jag fått tåla från din sida, så snälla, lägg ner med att tycka synd om dig själv. Du har fanimej inte tyckt att jag har någon anledning att ta åt mig och bli stött, så lägg ner med det själv då.
Hoppas du fattar vad jag säger nu.
Men du kommer ändå bara tänka "vad var det jag sa, du kan bara inte låta bli att skriva elaka saker om mig?"

Och nu bombaderar du mig med sms. Skulle inte du ut och plocka ditt jävla ogräs så att du kunde träffa dina jävla kompisar som var så förbannat viktiga?

Till råga på allt så är det martyr-sms, som fullkomligt skriker "ååh det är så synd om lilla miiiiiiiiig! absolut inget synd om dig, men stackars meeeeej!"

Och nu ringer du igen.

Jag tror jag avslutar här. Nu ber du om ursäkt. Säger att det var dumt att skriva sådant.