Den olösta gåtan med empati.

Idag gick jag upp klockan kvart över 9, snällt och duktigt hade jag ställt klockan för att det övriga folket här i huset sagt att de skulle in till Kungsbacka och ta ett tåg klockan 10.45. Klockan 10.30 (d.v.s. nu) ska jag bli uppringd om att vara läxhjälp någon gång idag. Samma tid som man behöver åka för att komma in till stationen. Men vafan, tänkte jag, det får lösa sig. Men när jag går upp idag är jag ensam uppe. När frukosten serveras klockan 10 är jag den enda som är färdig och i ordning. Då hävdar de att de alltid sagt att de ska åka med tåget klockan 11.45. Att jag hört i syne. Jomen visst, jag älskar att höra fel på en timma så att jag måste gå upp mycket tidigare än jag egentligen klarar av längre (sömnbrist sedan allt för länge för att jag lägger mig sent och går upp tidigt..). Det är ju sånt jag gör hela tiden. Hör fel med vilje alltså.
Men säg ni vad ni vill om det, för det finns ytterligare en poäng i detta. Anledning till varför jag sitter här och är irriterad alltså. Det är nämligen så att mamma tycker att man måste åka hemifrån .25 eller .30 senast, för att hinna till stationen. Men från närmsta busshållplatsen, som tar max 3 minuter att gå till, går det en buss klockan .27 varje timma! Då kan hon dessutom röka på vägen, som hon alltid går ut 2 minuter innan vi ska åka och gör ändå.
Saken är den att när exempelvis för ett tag sedan när jag och Robert spontant kom hit och hälsade på för att hon är helt ensam 2 veckor när vi (jag och min bror) bor hos pappa, så kunde hon komma och hämta oss. Men inte köra oss tillbaka. Det var jobbigt, och krävde 5 minuter av hennes tid. Nej då passade det fint att tala om för oss att vi kunde gå, eller cykla, eller kanske ta bussen - det var väl inte så jobbigt? Men hon kan alltså inte själv ta bussen. För nu sitter hon där nere och surar om saker som "så får hon låna bilen hela dagen utan att anstränga sig något för det... gå upp för lervällingen till skolan... " och annat tjöt om hur fruktansvärt förjävligt jobbigt det är att åka buss. Fast när det gällde mig var det inte alls jobbigt. I alla fall inte för henne.
Hon älskar att anklaga mig för att ha total avsaknad av empati. Men hon kan själv inte göra kopplingen att det som hon räknar som jobbigt, nog kan vara lika jobbigt för andra med.