"Jag längtar hem"

Åkte ju tåget hem från älsklingen idag. Och när jag satt där, med huvudet lutat mot fönstret, och tittade ut på landskapet som svischade förbi, utan att riktigt se det (jag vet, det kan bli jätteklyschigt, men allt jag såg var halvkassa industristäder, inga långsträckta ängar med kossor), så kom en olustig känsla över mig. Jag kände att jag längtar hem.

Ja, inte bokstavligt talat då, för här sitter jag, i min egen datorstol, hemma i huset där jag bor, och bredvid mig är sängen där jag alltid sover. Men jag längtar fortfarande hem. Längtar efter min alldeles egna plats i tillvaron. Att äntligen placera min pusselbit på precis rätt ställe i den oändligt stora bilden vi kallar universum. Mitt ställe att landa på, en plats där jag kan vara bara jag, och vara accepterad precis sådan. Där jag aldrig behöver känna mig sämre eller mindre värd, eller oduglig för det jag kan. Min plats där jag kan hitta styrkan till att gå ut att möta resten av världen helt oberörd.

Jag vet inte vart den finns än. Jag vet inte vart jag passar in. Jag låtsas, och ibland trivs jag faktiskt ganska bra på vissa sätt. Men pusselbiten faller inte på plats ändå. Det är fortfarande inte rätt ställe, jag är inte hemma än. Jag får fortsätta leta och famla i mörkret, men jag kommer inte ge upp. För hemlängtan är det värsta som finns, och jag vägrar leva hela livet med den. En dag ska jag hitta mitt hem.

Tills dess får jag fortsätta längta en stund till..