Min stackars lilla mobil..
Pappa säger att den är utom hopp nu.. den får ström till skärmen men displayen visar inget alls över huvud taget.. allt annat funkar ju, men skärmen är bara stendöd.. och eftersom den måste fått sig en ganska kraftig stöt (inte elstöt, slå-emot-sak-stöt) så vet man ju aldrig om det är andra saker i den som är trasiga också, eller om det bara är just displayen som har stendött.. men den får ju ström..
Stackars stackars min lilla mobil, jag mår seriöst dåligt över detta.. nej inte för att jag tror att den har känslor, men det var min finaste mobil jag någonsin haft, som jag sparat ihop till själv och pungat ut hela 2500kr för, och jag har vart så stolt över den faktiskt, och så glad och fullkomligt nöjd, även om knapparna spruckit lite här och där, och sådana saker. Det är den perfekta mobilen för mig känns det som, alldeles lagom bra, och jag är inte petig, jag springer inte och köper en ny bara för att den får en liten repa, eller något annat fånigt, jag är inte gjord av pengar, och det är inte ofta jag slänger ut så mycket pengar på en enda grej.
Det var ju en stor investering för mig, och så bara förstör jag den sådär.
Nu är det jag som får betala för det andra har gjort. Och det låter helt fel, och säg ni att jag skyller ifrån mig, men om jag inte hade drivits så jävla långt över gränsen så hade den inte farit in i väggen! Att behöva stå ut med dem varenda jävla dag är inte precis lätt, när allt de gör är att leta efter sätt att göra allting bara lite lite jobbigare för mig, bara skylla alla småsaker på mig, alltid se det som att jag har gjort fel och ingen annan, bara det att aldrig någonsin få HÖRAS och BLI FÖRSTÅDD.
Hur mycket jag än gapar, skriker mig hes, och nästan tappar rösten för att budskapet ska gå in, så är det ingen som hör mig, det gör ingen skillnad, jag kunde lika gärna hållt käften för det gör ingen skillnad, jag hörs inte hur mycket jag än säger. Och det är så förbannat frustrerande att de har kul åt det och verkligen undersöker vad som retar mig mest och hur man kan få mig att bli ännu ett snäpp närmare att till slut ramla över kanten. Och det var vad jag gjorde. För en fånig liten grej. En fånig liten grej som var det sista som behövdes för att jag äntligen skulle snubbla och falla. Och då for den in i väggen. Och helvete vad jag ångrade mig redan innan den var framme. Så jävla mycket.
Sedan satt jag på golvet och skrek som en psyksjuk i jag-vet-inte-hur-länge, bara skrek rakt ut, medan tårarna forsade på kinderna. All ilska jag känt, som bubblade upp inom mig och verkligen behövde komma ut, all den ilskan, byttes på en millisekund ut till ånger och förtvivlan över vad fan jag hade gjort. Efter allt det de gör mot mig, så är det likförbannat min egen käraste ägodel jag har sönder. Och ingen förstår mig, ingen visar någon medkänsla, ingen fattar att det var på grund av dem som det blev så. Nej, allt man får höra nu är "oj, är du lite arg? ska du kasta något mer?". Jag ses som en idiot, en dumskalle, något att skratta åt, för ingen bryr sig om att förstå. Ingen vill förstå, jag är ju kul att göra narr av.
Nu får jag antingen betala dyra reparationer, eller köpa en ny dyr mobil, eller nöja mig med min begagnade mobil som jag köpte av en kompis. Valet är upp till mig, och inget känns särskilt lockande. Men jag antar att jag får skylla mig själv, det är bara mitt fel. Fan vad jag önskar att det vore någon annans grej som for i väggen, bara få lov att åsamka dem lite plåga tillbaka efter vad jag får leva med varje dag. Men då hade det inte blivit nådigt för mig sedan, så det är väl bäst som det är. De gör sitt bästa för att förstöra för mig, och nu har jag till och med bidragit till det själv.
Och det var min lilla saga, varsågoda att frossa i skadeglädje.
