Typ mitt livs värsta natt.

Den utspelade sig i natt. I alla fall den värsta vad jag kan minnas för tillfället.

Jag gick och lade mig runt ett igårkväll, satt uppe med läxor innan dess. Sjunker lungt och mysigt ned med huvudet på kudden och drar täcket högt upp till örat, och somnar nästan omedelbums. Vaknar förvirrad och illamående vid klockan kanske halv fyra. Förtvivlat undrar jag vad som händer, samtidigt som jag upptäcker att hela jag är jättevarm, och att jag har en fruktansvärd jävla punkthuvudvärk, bara precis vid vänster ögonbryn. Bara och endast där, men det gör så ont att jag knappt kan öppna ögat normalt. Förvirrat reser jag mig upp, jag mår illa och då brukar det alltid hjälpa att gå på toa, fråga mig inte varför. Vinglar in dit, medan jag ser i kors för att jag inte kan hålla uppe mitt vänstra ögonlock ordentligt. Ingenting blir bättre, det bara susar i huvudet. Frustrerat lägger jag mig i sängen igen. För att upptäcka att det redan börjat ljusna ute, och att ljuset irriterar mig. Så upp igen, blicken vitnar helt för en sekund, antar att jag hade lågt blodtryck, och så vrider jag på persiennen, och far ner i sägen igen. Tänker att jag ska försöka ta det lugnt så går det nog över. Men jag kan inte ens lägga huvudet mot kudden utan att det blossar upp en sjuhelsikes värk i hela huvudet.

Skriver desperat ett sms om hur illa jag mår och hur ont jag har, och skickar iväg till Robert, och till Hänke. Robert sussar sött i sin säng och märker inte ett skit, Hänke är vaken och blir min räddare i nöden.
Han svarar, och att han gör det, att någon ens bryr sig, är tillräckligt för att få tårarna att forsa i en strid ström. Jag inser hur fruktansvärt jobbigt det är och jag bara grinar och grinar. Med vänsterhanden tryckt över vänstra ögonloben och ögonbrynet ligger jag där och grinar. Högljutt, jag orkar inte hålla ljudnivån nere. Ingen i familjen vaknar i vilket fall. Samtidigt fortsätter jag smsa med Hänke. Jag behövde verkligen det, han brydde sig, och det betydde så mycket för mig. Så jag bara fortsatte och fortsatte gråta, i säkert en timma. Någon gång, efter en evighetslång tid, slutar jag helt plötsligt upp. Jag är helt paralyserad, mina ben har börjat domna bort, och gråten är helt enkelt borta, det kommer inget mer. Helt utmattad av allt så börjar jag falla in i någon sorts dvala, där värken i pannan blir allt mer avlägsen. En snabb blick på klockan säger mig att den är nästan fem på morgonen. Underbart, om en timme måste jag alltså upp.

Nästa sak jag minns är att mobilens alarm ringer, att jag vaknar och är pigg till en början, men tydligen somnar om igen, för nästa gång jag vaknar är klockan tjugo i sju och mamma har redan gått till jobbet.
Sätter mig långsamt upp och funderar på om värken kommer tillbaka. Den är där, men den är mer avlägsen.
Den sista timmans dvala, i det tillståndet, är den härligaste sömnen jag fått på länge. Men jag har sovit otroligt lite inatt.
Därför är jag lättirriterad, och jag är så glad på alla, inklusive älsklingen, som har överseende med mitt beteende när jag är jävlig <3