Komplimanger, förolämpningar och offrade önskningar.

Lördag idag. Härliga lördag. Äntligen lördag. Vila ut. Lördag betyder vila ut. Lördag betyder ta det lungt. Lördag betyder nu är den ansträngande veckan över.
Men för dem som studerar är Lördagen också en dag att ta igen sitt skolarbete på. Lördagen blir en arbetsdag. När ska elever få ha ledigt?
"Vila kan man göra i graven" känns väldigt passande snart. Fast "vila får man när man skaffat ett arbete" passar nog ännu bättre.

I alla fall, inte helt oväntat så tänker jag alltså säga att jag hade en sjuhelsikes massa läxor att göra idag. Åtta läxor tror jag. Vi ska se.. Spanskaglosor och en text, engelskaglosor och en presentation att repetera inför, en bok att läsa ut i svenskan och skriva läslogg för, anteckningar från en naturkunskapslaboration att renskriva, en kemifråga att besvara (varför brinner olika metaller med olika färg på lågan?), och sist men inte minst; ett stort fysikprov väntar på tisdag. Jag måste plugga inför det. Ja, det var alla mina läxor inför nästa vecka. Hoppas jag. Hoppas inte jag glömt några.

Med skolan kommer ansvar. Det har jag insett. Ansvar för mitt eget lärande. Ingen annan bryr sig om ifall jag lär mig, det är jag som måste bry mig själv om mina betyg. Med ansvar kommer uppoffringar. Det finns så mycket jag har velat göra i flera veckor, men jag får aldrig tid. Aldrig tid för att jag måste göra läxorna. Och för att sedan när dom väl är klara så måste jag verkligen vila. Vila och sova ut. Det är vad jag behöver. Inför flera helger tänker jag "hurra, nu har jag Äntligen tid att göra det jag velat göra hela veckan men inte kunnat för att jag har haft läxor!". Men nej, då är jag så trött, så tiden som inte går åt till att göra läxor på helgen, den tiden sover jag. Äntligen får jag sova. Men när ska jag göra allt det jag vill göra men aldrig hinner då? När ska jag få redigera och fixa med bilderna jag vill på datorn, när ska jag få brodera den där söta tavlan jag vill grejja med hela tiden, när ska jag få ro att bara läsa en bok, när ska jag ... ?
Jag gillar inte stress. Kanske är jag på väg mot det. Jag vet inte. Jag hoppas inte det.

Och så över till ett helt annat ämne. Jag bär på så många sanningar känner jag. Haha, jag är värsta lärd, jag vet så mycket, jag är bäst i hela världen. Inte. Men ibland råkar jag tänka bra tankar.
Som idag när jag tänkte på komplimanger och förolämpningar.
Det är så lätt att förolämpa någon. Så lätt att säga något elakt. Så lätt att göra någon annan ledsen. Det man säger behöver inte ens stämma. Den man säger det till blir så ledsen ändå. Förolämpningar som delas ut överallt, för att man är arg på någon, för att man är avundsjuk, för att man är på dåligt humör, för att man vill såra någon, eller av någon annan anledning. Förolämpningar är så onödiga. Folk blir sårade i onödan.
Jag är inte tjock, det vet jag, men hade någon sagt till mig att jag var det, så tro sjutton att jag hade blivit jätteledsen för det ändå. Det är det jag menar. Man sårar folk utan att det ligger någon sanning bakom.
Komplimanger däremot. Dom är något fint. Något verkligt äkta. De är så svåra att ge. Det krävs så mycket för att ge en liten komplimang. För att säga "vad fin du är idag" eller "vilken fin tröja" eller "gud vad bra du förklarar" eller något sådant. Det krävs mycket. Det krävs att man bjuder på sig själv. För att ge en komplimang måste man ge en del av sig själv. Komplimanger är så personliga. Man berättar vad man själv uppskattar hos den andra personen. Man gör sig själv sårbar. Man hänger ut en del av sig för att göra någon annan glad. Komplimanger är svåra att ge. Därför är de äkta när man väl ger dom.
Det jag menar är kanske, att det är så fruktansvärt onödigt att ta åt sig av förolämpningar när de inte ens stämmer. Men komplimanger, dom ska man ta åt sig av. Ta åt sig och hålla hårt i. För har man fått en komplimang så vet man att personen som gav den menade det. Man vet att den är äkta. Man vet att den betyder något.

Och med det är jag klar för idag :)