Mitt minne åldras för fort.

Jag hade något att skriva om idag! Något jätteintressant! Jag lovar!
Det är bara det att jag har glömt det nu. Herregud, jag som är så lycklig över mitt minne. Nu har jag gått och glömt något. Jag kommer verkligen åldras i förtid. Åldras och dö i förtid. Avlida vid trettiofem års ålder. Säkerligen av hjärtinfarkt och hela kittet samtidigt. Nej men.

Nu kom jag ju att tänka på något jag hörde idag! Min spanskalärare som sa tror jag bestämt. Amerikanska forskare håller på att undersöka gener hos Columbianer tror jag, för att de hade så stor del av befolkningen som levde i över 100 år. Intressant detdära. De säger att de tror att de hittat genen som orsakar hjärt- och kärlsjukdomar, och att de i detta landet hade en annan gen som motverkade den genen. Eller vad det var. Intressant. Om tjugo år kanske de kan ha ett vaccin eller botemedel eller vad det var mot detta sa de. Intressant. Min dröm blir sann. Jag kan äta onyttigt och vara lat i hela mitt liv, men ändå leva länge. Jag hejar på forskarna!

Men eftersom jag glömt det otroligt intressanta jag skulle skriva så får jag och ni andra och hela världen stå ut med att gå miste om en ytterst intressant sanning. Stackars oss.
Då får jag väl ge mig in på vardagsprat istället.
Imorgon ska jag gå på konsert. Takida i Lisebergshallen. Sketans kul. Med Viktoria ska jag gå. Det har vi lägtat efter ända sedan biljetterna inhandlades redan någon gång i Maj eller när det var.
Och vi ska gå på Liseberg innan. Åka saker och ha roligt. Men Viktoria har inga pengar. Bli inte sur på mig nu Viktoria, jag har upptäckt en sanning hära.
Jag lånar nämligen ofta och gärna ut pengar. Jag är bara snäll. Snäll och kanske mesig? Nej, jag är snäll, och jag vill vara snäll. Och givmild. Men kanske har folk börjat lita lite för mycket på det? Tror att jag alltid kan hjälpa till när det kniper? Njah, jag hoppas inte det. Att jag blir en sådan som man förväntar sig ska hjälpa när det behövs. Misstolka inte, jag gillar att hjälpa, men jag gillar inte att folk förväntar sig det. Liksom. Om någon förstår?

Sedan har jag skaffat rött nagellack idag med. Eller min bror har, till mig. En liten dream-come-true för mig. Kan man säga. Nu har jag rött. Jag har haft vitt och svart länge. Nu har jag rött. Matchningen är komplett. Det känns så bra, och det är så snyggt!

Sedan hade jag trevligt efter skolan idag. Det är så trevligt när man hittar nya vänner. Jossan och Johanna skulle spela tennis. Jag stannade kvar med dem efter skolan. Vi gick till Adeles (eller hur fasen stavas det? Ingen aning, har bara hört det uttalas) och åt jättemycket mat, så jag blev jätteproppmätt. Och sedan blev mamma förbannad på mig när jag kom hem för att jag ätit ute och inte sagt när jag kommer hem.
Pappa skulle gjort tvärt om. Ja, precis tvärt om. Han skulle tyckt att det var roligt att jag skaffar nya vänner och är social. Mamma tycker tydligen att jag ska sitta hemma och se henne ruttna bort i intet utan social kontakt med omvärlden. Hon är så jobbig ibland.

Jobbigt är också att sakna Robert.
Jag kan då aldrig låta bli att nämna honom.
Älskar dig Robert <3