Mitt minne åldras för fort.

Jag hade något att skriva om idag! Något jätteintressant! Jag lovar!
Det är bara det att jag har glömt det nu. Herregud, jag som är så lycklig över mitt minne. Nu har jag gått och glömt något. Jag kommer verkligen åldras i förtid. Åldras och dö i förtid. Avlida vid trettiofem års ålder. Säkerligen av hjärtinfarkt och hela kittet samtidigt. Nej men.

Nu kom jag ju att tänka på något jag hörde idag! Min spanskalärare som sa tror jag bestämt. Amerikanska forskare håller på att undersöka gener hos Columbianer tror jag, för att de hade så stor del av befolkningen som levde i över 100 år. Intressant detdära. De säger att de tror att de hittat genen som orsakar hjärt- och kärlsjukdomar, och att de i detta landet hade en annan gen som motverkade den genen. Eller vad det var. Intressant. Om tjugo år kanske de kan ha ett vaccin eller botemedel eller vad det var mot detta sa de. Intressant. Min dröm blir sann. Jag kan äta onyttigt och vara lat i hela mitt liv, men ändå leva länge. Jag hejar på forskarna!

Men eftersom jag glömt det otroligt intressanta jag skulle skriva så får jag och ni andra och hela världen stå ut med att gå miste om en ytterst intressant sanning. Stackars oss.
Då får jag väl ge mig in på vardagsprat istället.
Imorgon ska jag gå på konsert. Takida i Lisebergshallen. Sketans kul. Med Viktoria ska jag gå. Det har vi lägtat efter ända sedan biljetterna inhandlades redan någon gång i Maj eller när det var.
Och vi ska gå på Liseberg innan. Åka saker och ha roligt. Men Viktoria har inga pengar. Bli inte sur på mig nu Viktoria, jag har upptäckt en sanning hära.
Jag lånar nämligen ofta och gärna ut pengar. Jag är bara snäll. Snäll och kanske mesig? Nej, jag är snäll, och jag vill vara snäll. Och givmild. Men kanske har folk börjat lita lite för mycket på det? Tror att jag alltid kan hjälpa till när det kniper? Njah, jag hoppas inte det. Att jag blir en sådan som man förväntar sig ska hjälpa när det behövs. Misstolka inte, jag gillar att hjälpa, men jag gillar inte att folk förväntar sig det. Liksom. Om någon förstår?

Sedan har jag skaffat rött nagellack idag med. Eller min bror har, till mig. En liten dream-come-true för mig. Kan man säga. Nu har jag rött. Jag har haft vitt och svart länge. Nu har jag rött. Matchningen är komplett. Det känns så bra, och det är så snyggt!

Sedan hade jag trevligt efter skolan idag. Det är så trevligt när man hittar nya vänner. Jossan och Johanna skulle spela tennis. Jag stannade kvar med dem efter skolan. Vi gick till Adeles (eller hur fasen stavas det? Ingen aning, har bara hört det uttalas) och åt jättemycket mat, så jag blev jätteproppmätt. Och sedan blev mamma förbannad på mig när jag kom hem för att jag ätit ute och inte sagt när jag kommer hem.
Pappa skulle gjort tvärt om. Ja, precis tvärt om. Han skulle tyckt att det var roligt att jag skaffar nya vänner och är social. Mamma tycker tydligen att jag ska sitta hemma och se henne ruttna bort i intet utan social kontakt med omvärlden. Hon är så jobbig ibland.

Jobbigt är också att sakna Robert.
Jag kan då aldrig låta bli att nämna honom.
Älskar dig Robert <3

Read more...

Det fanns ingen bra rubrik.

Haha, visst är jag jätterolig. Nej, min fantasi är slut. Totalt lika med noll. Kan inte ens komma på en rubrik. Men. Den får mig att tänka på domdär löjliga muggarna som finns. Eller värmeljushållarna. Eller små nyckelringarna. Där man har sitt namn på. Och så finns de dom som heter "dom hade inte ditt namn". Usch, dom är så.. jag vet inte, alltså, att ge bort en sån.. hur kul är det? "hej, ditt namn fanns inte, men känn dej viktig ändå!". Ääh, nej, jag ska inte klaga, det är säkert rolig att känna sig ovanlig och annorlunda.
Men själv har jag hellre en som det står "Hanna" på.

I alla fall. Observation för dagen. Det har jag en. Fast egentligen observerade jag hälften igår.
Men i alla fall. I skolans cafeteria, där satt jag och Viktoria. Vi fikade, gott var det. En tjej och en kille, förmodligen tillsammans, eller kanske bara bra vänner, köpte något. Tjejen skulle ta kaffe. Hon hällde ut det på golvet. Vem fick torka upp? Jo, killen.
Igår; jag och Viktoria var inne på kicks, där står en flamsig tjej, saker är utspridda över golvet, och vem plockar upp? Jo, en kille.
Varför är det så egentligen? Varför är det killen som fixar det? Varför står tjejen bara där sådär flamsig och gör ingenting och flinar löjligt?
Vi började diskutera det där, jag och Viktoria. Hon skulle hjälpt till säger hon. Jag vet inte vad jag skulle göra, om det tillexempel var jag och Robert. Jag skulle vilja svara att jag också hade hjälpt till. Men jag vet inte, jag tror inte det är ärligt. Jag tror faktiskt att jag skulle stå där och vara så fult flamsig och löjlig. Fast jag inte gillar dom som är det. Usch.

Sedan hade jag piano idag. Det var trevligt. Jag är tydligen bra på att spela jazz. Det visste jag inte.
Sedan pratade jag med Robert. Jättemysigt. Men, jag var tvungen att göra honom ledsen, och det är ungefär det hemskaste jag gjort i hela mitt liv. Jag skulle ju åka upp till honom nästa helg. Helgen efter denna helgen alltså. Men veckan efter den helgen har jag inte mindre än tre prov, och en inlämning upptäckte jag. Fan, fan, fan. Jag vart tvungen att säga att vi fick flytta fram det en helg. Fy faan, jag vill aldrig göra om något sånt igen.
Jag vill aldrig göra dig ledsen Robert <3
Typ en av de värsta sakerna jag gjort i mitt liv. Ungefär. Och nu måste jag vänta så länge på att få se honom igen. Uusch.
Robert jag saknar dig som fan <3

Read more...

En inkompetent Elvis, opassande choklad, och en liten tant.

Tisdag. Skola alltså. Sovmorgon. Det är i alla fall något positivt.
Nej, nu ska jag inte ljuga, jag gillar skolan. Den är riktigt rolig faktiskt.
Historia hade man först då. Olof, våran lärare, han är riktigt fräsig han. Ja, det är faktiskt Olof som gör historialektionerna roliga. Tack Olof, har aldrig gillat historia innan.

Sedan vart det lunch. Ingen god mat. Alls. Fisk bordelaise. Knepigt namn. Men det var inte gott i alla fall. Annars brukar bambamaten vara god på Aranäs. I alla fall, till poängen.
Efter lunchen var det dags för Datorkunskap. Med Lars. Aka Elvis.
Han är helt jäkla väck i huvudet. Okej, kanske inte, han är säkert jättetrevlig. Men lärare borde han inte vara. Han kan inte lära ut. Han ger oss instruktioner, och sedan när han ska demonstrera så gör han annorlunda än sina egna instruktioner! Aah, jag blir så irriterad på honom.
Och förra veckan, då sa han på lektionen att vi skulle skriva våran labbrapport i Kemi på lektionen denna veckan. Jag, som hade varit en duktig liten elev, hade redan skrivit min rapport. Vilket jag sa till Lars. Aka Elvis.
Men vad får man för svar? Jo "men du kan Säkert få lämna in den igen, om du bara pratar med din lärare.." Jomen tack , det var ju Precis det jag ville höra. Inte.
I alla fall, jag hoppas jag klarar slutprovet i Datorkunskap. Får lita på min egen förmåga att lista ut saker. För hans undervisning kommer jag inte ha vidare mycket hjälp av.

Efter skolan hade jag i alla fall trumlektion. Det visade sig att Jossan hade sånglektion tio minuter efter min lektion. Det innebar gemensam promenad till Fyren det. Men vi var hungriga; den dåliga bambamaten tog ut sin rätt. Så vi stack in på Hemköp och köpte oss tre varsinna chokladkakor. Gott värre. Så det smaskade vi på hela vägen till Fyren.
Sedan hade man trummor. Och efter trummorna gick jag till stationen. I min skolväska låg två orörda chokladkakor. Där stog jag och väntade på bussen. Och dom var i min väska.
Men, man kan inte stå mitt på stationen och vräka i sig choklad helt för sig själv. Det ser inte bra ut. Jag skulle se ut som värsta godisgrisen. Så där stod jag. Och dom förblev där dom var.
Och mitt när jag stog där och störde mig som mest, såg jag en liten, liten tant komma gående långt borta. Men det är ju Hon! tänkte jag, henne känner jag igen. Men när hon kom närmare så var det inte alls hon. Det var en helt okänd tant. Men ändå. Jag började tänka.
När jag gick på torås, gamla fina torås. Då mötte jag alltid den lilla tanten i backen upp. Hon promenerade där, varje dag, samma tid. Vad har hänt med den lilla tanten? Jag ser henne aldrig längre.
Och chokladen låg där den låg.

Och sedan vardagspratet: Jag kom hem, jag åt middag, laxpytt faktiskt. Jag snackade bort två timmar, minst, med Robert. Jag kom på att jag hade läxor. Sedan snackade vi lite till, och sedan fick jag göra mina läxor. Han skulle se grannfejden, samma program som min mamma kollar på just nu. Och jag räknade ut att vi har 320 glosor att plugga in till vårat uppkommande Engelskaprov. Jobbigt. Jobbigt, säger jag bara.

Read more...

Tvångsjackor, kalla fötter och förargelseväckande beteende.

Lördag. Liseberg. Scoutinvasion. En Hanna.
Klockan tjugo i elva stod jag där, utanför stora entrén in till Liseberg. Trodde att han skulle vara där då, för det tar ändå inte sååå lång tid att gå från centralen och dit. Inte vad jag hört i alla fall, har aldrig provat själv..
I vilket fall så, där stod man, helt ensam. Runt om fanns en massa scouter och folk som väntade på att parken skulle öppna. Men var var Robert? Hade skickat över fem miljarder sms kändes det som, men fick ändå inget svar. Men så, 10:46 kommer ”är vid liseberg nu”. Jahaja, vart då vid Liseberg? Jag såg dem då inte i alla fall.
Men några sekunder senare dök de upp, en liten skara i gröna skjortor på frammarsch en bit bort. Jag såg honom, men han hade inte sett mig ännu. Jag gick närmare, ställde mig en bit ifrån och väntade. Snart såg han mig, och kom genast mot mig. En lång kram blev vår hälsning. Sedan fick man träffa resten av skaran. De vart trevliga hela bunten, och visste tydligen redan en massa om mig. I alla fall mina andranamn.
Sedan öppnade parken och alla scoutisarna kom ju dagen till ära in gratis. Men för de skjortlösa var det bara till att betala och krångla. Men jag kom in i alla fall.

Solen stekte och jag hade min vinterjacka på mig. Vinterjackan ja, tvångsjackan. Varje gång man försöker krama någon blir man hindrad på direkten. Min jacka är väldigt pryd av sig. Därför såg vi till att avlägsna den så fort som möjligt, och den fick äran att tillbringa dagen i Lisebergs fina garderob. Ett problem löst.
Utan jackan blev dagen till enn härlig, lagom solig, och inte allt för kall dag. Där gick jag, tätt tillsammans med min Robert. Köerna växte snabbt, och vi vandrade genom hela parken för att skaffa oss varsitt åkpass. Nu i efterhand kan jag filosofera över om de ens var nödvändiga att skaffa.
Rainbow åktes i alla fall, och sedan anslöt sig Elias till oss, och tillsammans övertalade vi Robert att åka Balder. Roligaste jag gjort på länge. Han är så söt när det kommer till sånt <3
Men utöver det spenderades mesta delen av dagen med att bara vandra runt i parken, mysa och störa människor i närheten. Vissa stirrade argt, vissa kollade bort, vissa härmade oss och vissa ignorerade oss helt enkelt. Men vi hade ju inte setts på flera veckor. Då skiter man ganska mycket i vad andra tycker.
Där satt vi på en bänk, och i ögonvrån ser jag en grupp små scouter komma gående, de ser oss, stirrar, och tvärvänder på fläcken. Samma sak med flickgruppen efter. Det fick mig att skratta mitt upp i allt. De hade gärna fått gå förbi, men nåväl, deras val.
Men ett antal kul kommentarer fick man ju i alla fall, såsom ”ja, håll du hårt i honom, släpp honom inte, han kanske inte klarar sig själv”, och ”störde jag er nu eller? ;)”. Men roligast var nog ändå ”Hyr rum!” som vi fick tillropat av en ledare när vi umgicks utanför kön till flumride. Äh, vaddåför? ^^

Enda misstaget för dagen var att vi åkte Colorado på slutet. Mina fötter blev helt dränkta och jag frös rejält. Så fick jag sitta sedan och vänta på först tåget, och sedan på pappa. Kallt värre. Men det var det Enda jag inte var riktigt nöjd med.
Men nu hoppar jag ju i förväg. Detdär var hemfärden ju. Jag är ju på Liseberg nu. Nåja, vi gjorde inte så mycket mer än att tycka om varandra en massa och kanske störa ett antal männskor. Men, dom behöver ju inte kolla, de kan alltid titta på något annat. Det är inte världens undergång.
Men klockan kvart i åtta var det dags för dem att gå igen. Avsked är aldrig lätta. Väldigt svåra faktiskt. Men han gick, efter en lång avskedskyss som fick hela scouttruppen att stanna och vänta. Men sedan var han borta. Och jag promenerade till stationen.

Och sedan var jag på tåget hem. Mitt emot mig sitter en gråhårig gubbe och hans fru. Hon hade en fräsig frisyr, men såg prydlig och respektingivande ut. Gubben hade jag inte många åsikter om. De passade inte vidare bra tillsammans i alla fall.
På andra sidan gången satt två tjejer i ungefär min ålder kanske, eller något äldre. Helt plötsligt börjar gubben peka och vifta och prata högljutt ”titta där, titta, bara sätter upp foten sådär! Alltså kan man verkligen bara göra sådär?! Hur ska, hur ska.. bara sätter upp foten så! Jag skulle då Aldrig kunna..!”
Herregud, där sitter han och pratar så att alla hör honom, påpekar något som en helt okänd tjej på tåget gör, och manifesterar hur otroligt hemskt det är. Men snälla lilla gubben, hur ser du själv ut egentligen? Pekar och viftar och påpekar andras beteende när du själv skämmer ut dig ganska rejält. Ta du och skit i vad någon tjej gör på tåget och tänk på att hålla röstläget under kontroll.
Ville jag säga.

Men nu är jag alltså hemma. Och mitt internet har lagt av. Och det är ett jävla vrickat fel. Jag kommer åt google. Jag kan söka. Jag kommer in på bilddagboken men kan inte kolla mina vänner. Jag kommer inte åt hamsterpaj. Msn funkar inte. Bara google funkar ordentligt. Jävla skitfel.
Stackars mig. Jag ville ju lägga upp alla söta bilder på bilddagboken. Och jag ville skriva detta. Nu sitter jag i word. Vettefan när jag kan komma åt internet ordentligt igen. Irriterande är vad det är.

Men klockan är halv tolv. Filosofera vidare får jag göra i morgon.
Godnattsven på er allihopa :)

(Tjohoo! Man kan ju bestämma tid och datum för inläggen helt själv! :D Alltså spelar det ingen roll att mitt internet la av! .. nästan.. men i alla fall ! ^^)

Read more...

Jahaja.

Då vart man med blogg.
Något jag tänkt på länge i och för sig. Men det har aldrig blivit av riktigt.
Konstigt, när jag alltid känner att jag har en sån massa tankar att uttrycka..

Nåja, nu har jag den, och nu kan jag skriva så mycket jag vill, nästan när jag vill. Förutom när jag har läxor, när jag är trött, när jag spenderar timmar med att prata med Robert, eller när jag helt enkelt inte har något jag tänkt på.
Fantastiskt alltså.
Bara det inte blir som ett av alla mina andra projekt. Påbörjade, men aldrig avslutade. Det brukar bli så, intresset försvinner, sedan ligger de där, i någon månad, eller något år, för att sedan bli upptagna igen och färdiggjorda.

Men nu så, mitt i natten, när jag borde sova eftersom jag ska upp typ extremt tidigt imorgon, DÅ, ja just DÅ passar jag på att skaffa mig en blogg. Mitt språk är säkert som svejsan, undras hur många stavfel jag har nu..

Men här är den, och här ska jag nu skriva ner alla intressanta och världsomvändande tankar jag tänker varje dag. Tänk vad roligt.
Men, nu är det sent, imorgon är det scoutinvasion på Liseberg, och jag ska vara där! Fast att jag inte är scout ska jag vara där! Bara för Robert <3
Gonatt allesammans . :)

Read more...