torsdag 24 februari 2011

Hurtig!

Idag har jag tagit kanske det första steget mot att bli en mer vältränad person än jag någonsin varit. Eller nej, det är jag nog redan. Jag har varit på ett träningspass. Bättre än jag nånsin varit i hela mitt liv typ.. Tanken är ju att jag ska simma en gång per vecka och gå på friskis ungefär 2-3gånger per vecka, får se när det blir sanning men jag försöker göra mitt bästa. Simningen började ju bra, men stannade av totalt när jag blev sjuk, fick mycket i skolan, och sedan blev sjuk igen. Men den kommer nog igång snart igen, när Karin blir frisk från att jag smittade henne ;D
Men idag var jag i alla fall på ett 1,5h pass box på friskis med Janni! Nej, jag orkade verkligen inte hela vägen, jag fick ge upp flera gånger mitt i, men mina armar är ändå så mörbultade att jag knappt orkar hålla dem uppe för att skriva på datorn.. så det tog nog där det skulle ;D

Sedan avslutade jag hela skiten med 20 minuters spontanstädning när jag kom hem! Herre jösses, detta är inte likt mig.. :P

Och så kan jag ju passa på att svara på kommentaren till förra inlägget, om varför jag och min pojkvän kom fram till att det var bäst att det tog slut. Det var liksom som att det kändes som att vi var på väg mot ett oundvikligt beslut som ingen ville ta. Vi hade väl tänkt på det innan, mer eller mindre, men man blir rätt bekväm av att vara i ett förhållande. Vi hade försökt komma överens om att inte klaga så mycket på varandra, göra fler roliga saker tillsammans osv, men nånstans blev det bara så att även om jag vet med mig med hela mitt hjärta att vi passade, och fortfarande passar, ihop av någon anledning - så räckte det ändå inte riktigt till längre. De negativa sidorna tog överhanden, vi föll in i tråkig vardagsrutin där bådas sämsta sidor lockades fram av den andre. Det funkade bara inte. Klart jag saknar hans sällskap och tryggheten han gav mig, men jag inser ändå att det var den enda vägen ut. Nog ska jag lära mig att klara av att bo här själv, men det är svårt. Svårt när man vant sig vid någon som håller om en när man ska sova, svårt när man är så van att någon är där i lägenheten när man kommer hem från skolan, svårt när man brukat ha någon att laga middag med och sitta och äta med.. svårt när man brukat ha någon att krypa upp och mysa på när man kollar på film och serier.. Ändå har det bara gått nästan 2 veckor och allt känns redan så himla avlägset. Det är en mysko känsla. Men jag kommer lära mig leva med den :)

Nu tänkte jag ta och kika på serier en stund i min ensamhet, och sticka på en mössa jag börjat på till mig själv ^^

1 kommentarer:

Lillan 24 februari 2011 23:07  

Du ska se att det löser sig, precis som du säger så lär man sig att leva singel och att ta hand om sig själv. Hur tråkigt det än kan vara att helt plötsligt vara ensam. Håller tummarna för dig att det går bra med både kärlek och träning framöver.

Skicka en kommentar

  © Free Blogger Templates Blogger Theme by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP