.. och sedan kom gråten

Nu sitter jag här, sent på kvällen. Mina fötter bränner varma innanför mina dubbla strumpor. För en timma sedan kunde jag inte känna mina tår, bara att de gjorde så jävla ont för att de var stelfrusna.

Igår till idag har jag varit hos Viktoria, och det har varit så otroligt roligt. Hon har flyttat, och jag var med och hjälpte till. Enligt henne är det ett ruckel, men enligt mig kan det bli riktigt fint där.
I alla fall har jag haft jätteroligt, och jag har saknat henne så mycket så det finns inte. Och nu ska hon vara utom räckhåll i hela 9 dagar. Inget internet har dom, det är hemskt!
Tanken var att Thomas skulle anlända nån gång runt 7 idag. Han kom 10 över 10. Sedan stod vi där vid busshållsplatsen och väntade på min buss som skulle gå 22.26. Den var 10 minuter försenad. Förlåtförlåtförlåt så hemskt mycket för att ni fick stå där och frysa så jävla mycket! Jag känner mej faktiskt hemsk, även om det inte direkt är mitt fel..

Ett tillägg här; Viktoria jag förstår verkligen att du gillar honom! Hade jag vart du hade jag också vart störtförälskad i honom! Men nu är jag inte det, jag har min Robert ^^ Men jag känner dig tillräckligt väl för att kunna säga att han passar ju dej huuuur bra som helst!

I alla fall, på bussen fanns en gäng fulla ungdomar. Jättetrevligt. Sedan gick jag av 5 min. senare och stod och väntade i trekanten i en kvart på en buss. Sedan tog jag den bussen i två minuter så var jag framme vid torås. sedan promenerade jag i 10 minuter hem. Fantastiskt trevligt. Frös halvt ihjäl under tiden.
Så jag tyckte riktigt synd om mig själv när jag kom hem. I ren självömkan skrev jag ett sms till Robert om att jag ville prata. Men icke, han var hos någon kompis.
Robert hos en kompis, och Viktoria med sin kille. På något sätt bara brast det. Tårarna började forsa i en strid ström. Jag vet inte hur eller varför, men grinade, det gjorde jag. Mer än jag gjort på väldigt länge.
Jag antar att jag inte klarar att vara ensam. Ni ska veta, ni två, att ni är speciella. Jag klarar mig verkligen inte utan er. Så länge jag har er är jag den lyckligaste personen i världen. Och försvinner ni, någon av er, så vet jag inte vad jag skulle göra.
Så nu sitter jag här, lika ensam som någonsin. Viktoria får man inte smsa mera, för Thomas klagar. Och Robert svarar inte på sms.
Känns som världen tar igen för glädjekänslorna den gett mig det senaste dygnet eller två. Jag får tydligen inte vara glad för länge.
Bara så att alla vet, jag är beroende av er, verkligen, hur jag än beter mig mot er, så bara är det så.