Ensam.

Jag saknar att ha någon nära. Vem som helst, bara denna någon. Denna någon som kan säga snälla ord. Denna någon som kan göra mig glad. Glad på riktigt. Glad inombords. Denna någon som bara har uppmärksamheten på mig. Denna någon som jag vet bryr sig om hur jag mår, på riktigt. Som inte frågar för att få ett standardsvar, utan som frågar för att den verkligen vill veta. Denna någon som kan se mig i ögonen utan att dölja något. Denna någon som skulle göra nästan vad som helst för mig. Denna någon som känner mig så väl att den nästan alltid vet vad jag tänker. Denna någon som kan se på mig vad jag tycker om saker, utan att fråga. Denna någon som jag saknar.
Denna någon existerar. Denna någon är inte en. Denna någon vet vem den är.

Jag saknar närheten, samförståndet, glädjen i att veta att någon annan tycker om en så som man tycker om den, lyckan över att just man själv får vara centrum för den personens uppmärksamet, jag saknar allt. Saknar det så fort jag är för mig själv. Så fort jag måste klara mig på egen hand.
Jag saknar. Jag är ensam.
Vart är du?