Retarded och allmänt ointressant. Dessutom en läskig gubbe.

Jag är retarded, så nu slipper alla undra över det. Vafan, är det inte meningen att jag ska avreagera mig här titt som tätt? och så skriver jag inte på en jävla månad. Jag är för introvert. Kan jag inte ventilera mer? Fan, jag blir ju ointressant i så fall. Fast å andra sidan, vem skriver jag för? Som om någon läser ändå längre. Som om någon någonsin läste.
Precis, ointressant är jag. Jag har inte detdär speciella. Inget som fastnar. Jag är jobbig. Jobbig vill man inte minnas. Jobbig är ointressant.
I alla fall om man är jobbig på detdär sättet som folk inte kan mäta sig med. Vilket jag bara råkar ha en fallenhet för att vara. Jobbig på det sättet att jag påpekar andras fel, och visar upp mig själv och min otrolighet.

Jobbigt folk finns det gott om, faktiskt. Som gubben på hemköp. Ganska kort, kanske 1,58 nåt, grått hår och stort tomteskägg, fast risigare, spretigt sådant. Verkligen inte lika trevlig utstrålning som tomten. Grön/lila jacka, i äkta 90-tals-stuk. Sluddrigt prat, två kassar, en i vardera hand.
Jag och Josefin var där, vi skulle handla donuts. För att det är gott. Två stycken var, för att det var billigast så.
Precis när vi står där och plockar åt oss som bäst, de allra största såklart, så kommer denna gubben gåendes/hasandes. Och säger
"ge mig en såndär du.." åt Josefin.
"jaha.. ska du ha en påse?" frågar hon.. båda vi vart förvånade, och lite illa till mods
"näää, jag tar den i handen, så ge mej en!"
"ja... vilken vill du ha då?"
"dendär.. *pekar* .. ta den me dendär nypan du har i handen" uppmanar han, och Josefin ger honom sin donut. Han börjar äta på den.
"men, du måste betala för den" säger Josefin då. Jag är såklart tyst som en mus, jag vågar aldrig snacka med folk. Speciellt inte läskigt folk, och han föll definitivt under den kategorin.
" *otydligt prat* "
"va?"
" *otydligt, argare prat* "
"men va?"
"VADDÅ VA?" gubben blev visst arg.
"ja.. jag hör inte vad du säger"
" *otydligt mummel*.... judar är svin"
"men så kan du ju inte säga!"
" *mummel*.. polen.. *mummel* " han verkar vara lite.. nazistiskt lagd? Hur som helst gillade jag inte alls hans attityd, han skrämde mig en aning, och jag började tänka att jag helst av allt bara ville däifrån. Bort från den skumma gubben.
"men ska du inte betala för den där? Tänker du äta upp hela?"
" *argt, surt mummel*... norge!" jag hade inte längre någon aning om vad gubben snackade om. vadå norge? vad hade norge med något att göra?
"jaha, men nu är vi klara här, kom Hanna så går vi. Nu får du sköta dig själv, hejdå!" Sa Josefin resolut och roffade åt sig de sista donutsen, och så pep vi iväg.
Den gubben var läskig. I kassan talade vi om att gubben ätit den himla donuten, tanten i kassan visste vem det var, så allt kändes väl lite bättre.
Men han var läskig. Om jag mött honom själv vet jag inte vad jag hade gjort. Beundrar Josefin gör jag också en del, som vågade säga det hon tyckte fast att han lät så arg och sur och allmänt hotfull. Jag skulle nog ärligt talat inte vågat säga något alls. Jag är för jävla feg. Inte sådär otrolig som jag låtsas.

Så vad är det positiva idag då?
Jag tror att jag kommit över någon osynlig gräns när det gäller min musikalitet. Ibland måste man bara sluta tänka, och så lyssna och göra som det låter. Glöm taktbyggnad, glöm regler, glöm åttondelar och sextondelar och allt vad det heter, bara glöm. Och gör som det låter. Det funkade bra, jag blev förvånad över mig själv. Det går ju faktiskt, det går att göra som det låter. Jaja, jag vet att det jag får spela är så löjligt enkelt, men när till och med det varit nästan omöjligt för mig, så känns det bra att det går bättre.
Och i fysiken har vi nu börjat arbeta med kapitel 6, Energi. Äntligen. Det är något jag nog kan förstå mig på, något jag har "förkunskaper om", som Staffan påstod att jag hade överhuvud taget för fysik. Konstigt, jag har aldrig haft fysik innan gymnasiet. Kanske är det mitt intresse för att förstå hur saker fungerar och hänger ihop, kombinerat med min pappa som är i princip den enda som kan förklara på det grundläggande sättet jag förstår? Tack och lov för pappa, han är anledningen till att jag kan det jag kan idag, och att jag klarar det jag klarar. Han påminner mig om att det alltid finns en förklaring till allt, och det behövs. För jag kan inte räkna på något eller använda det, om jag inte vet just hur det hänger ihop. Jobbigt, men det behövs.
Dessutom förstod jag en, enligt mig omöjligt svår, sak i matten idag. Och upptäckte att jag ligger inte fyra lektioner före klassen, utan hela två veckor. Vafasen, men en trevlig upptäckt var det i alla fall.

Ett sista minus är att jag inte är hemma förrns tio över sju på tisdagar. På måndagar är jag hemma runt sex. Man hinner liksom nästan inget när man är hemma så sent. Som ett exempel så är klockan liksom tio i nio nu och jag har inte jobbat med något av det jag tog hem eller har på hög.
Men nu behövdes det skrivas. Dessutom har jag gröna ögon idag. Jag passar i det, även om jag ser ut som en insekt eller diverse djur som har sina ögon vinklade ut åt sidorna. Dumma pupiller som inte är centrerade.
Men nu väntar engelskan, spanskan och matten på min uppmärksamhet.