JÄTTEDÖD.

Javisst, orka skriva ändå.
Jag trodde jag hade ett behov av det, men tydligen inte. Eller så har skolan och Robert helt enkelt tagit över hela min fritid. Same shit, different names ändå.

Äääh, idag var jag i alla fall i skolan precis som alla andra dagar i princip. Och sedan är det helg. Trevliga helg.
Jag har för övrigt förjävligt ont i mina axlar just nu. Väldigt väldigt ont.
Men det hör inte till saken.
Efter skolan smsade jag Viktoria, och som av ett sammanträffande så slutade vi precis samtidigt! Så hon frågade om jag ville med till kungsmässan för hon skulle skaffa röda kläder. Det hade jag inget emot. Fast först skulle vi hem till henne och äta pizza. Kort sagt, kan det bli bättre?
Ja, för mina fötter var pissblöta hela tiden och det är typ jättehemskt för jag har nog dom kallaste fötterna i hela vida världen. Själv tycker jag att de känns som likfötter. De känns döda så onormalt kalla de är. Inte ens Robert står ut med att värma dom liksom.
Så när de blir blöta känns det precis som att doppa dem i ett bad med isbitar. Fördjävligt kort sagt.
Men det var jättetrevligt på kungsmässan och jag hade jättekul. Alltid lika kul med Viktoria! <3
Hon ska förövrigt med mig på bio på söndag. Spanskan ska gå, och jag frågade om hon ville med eftersom jag inte vill känna mig så ensam hela tiden. Och för att det verkade kul. Och för att jag avskytt hela denhär idén med att gå upp tidigt en söndagmorgon bara för att gå på bio med spanskagruppen.
Men nu ska hon med, och nu verkar det ganska kul.
Och dessutom köpte jag lördagsgodis. Jag har inte ätit lördagsgodis på säkert tvåtre månader nu! Men nu jävlar! Nu jävlar ligger det i min väska och jag klarar mig bra utan...
Sedan tog jag bussen hem i alla fall. Och på bussen dök den här fruktansvärda frustrationen över mig.

Eftersom jag är en sån person som glömmer istället för att förlåta, så är jag nog också en sådan person som förtränger istället för att bearbeta.
Vilket betyder att all min hopsamlade frustration kan ge sig på mig precis när som helst, när jag minst anar det.

Men jag är så trött på allt dethär dödsnacket. Allt det jag håller på med just nu. All falskhet över huvud taget. Allt "jotack mitt liv är helt jävla underbart är inte ditt också?". Alla personer tycker att livet är mer eller mindre förjävligt sällan eller oftare, så varför måste varenda jäkla människa låtsas att det är så bra hela tiden? Varför är man inte ärlig? Varför är det så viktigt att verka perfekt utåt?
Jag ingår. Jag är glad, tyst, vänlig, snäll, men det är så fruktansvärt mycket jag vill ha sagt! Jag har en massa åsikter som vill komma fram! Jag har synpunkter på nästan allt. Men det kommer inte fram. Allt som hörs överallt ifrån är massa forcerad trevlighet, massa låtsad glädje.
Jag vill skrika rakt ut, skrika ut all min frustration. Inget fjantligt tjejskrik, nej ett rejält målbrottsvrål. Men det kan jag ju inte göra, då verkar jag ju knaisg. Nej bäst att hålla truten stängd.
Men det är så fruktansvärt omöjligt att få fram vad jag vill. Att hålla det rakt och enkelt. Lätt och förståbart. Men det går ju inte! Det är som att försöka skrika med en kudde för munnen, som att försöka få ljud i en trumpet med däpare. Det är lika jävla svårt som att försöka blåsa bubblor i milkshake med ett sugrör. Jag känner mig kvävd. Jag får inte fram vad jag vill. Ingen hör någonson min åsikt. Någon har placerat en permanent, osynlig ljuddämpare för munnen på mig och jag tar mig inte igenom. Det är så Fruktansvärt frustrerande.

Men nu tycker jag vi tar och glömmer detdär och fortsätter chatta istället. Vart gjorde jag egentligen av dendär godispåsen?