Ångest.

Fruktansvärd jävla ångest!
Mitt hååååååååååååååår. fyfan vad fult det är, det är så helvetiskt fult, jag fattar inte att alla inte skrattar åt mej herrejävlar vad fult det är jag vill inte ha det jag vill att det ska se ut som föruuuuuuuuuuuut. Jag börjar nästan grina nu, ärligt. JAG VILL HA TILLBAKA MITT HÅR. ångest. ångest. ångest. Ge tillbaka mitt hår förfan! Vad har jag gjort egentligen det är så förbannat fult, hur fan blev det så? är det mitt fel, eller frisörernas, vad fan klippte jag upp det för? jag vill ha låååååååååååååååååångt fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiint hår men det är så förbannat kort och fult och lockigt och äckligt och förbannat fuuuuuult.
Jag hatar mig själv nu. Jag hatar mig för mitt hår. Jag är ful. Hela jävla jag är ful med det på huvudet. Varför visar jag mig för folk? Fyfaaan jag vill gömma mej det är så jävla fult. JAG är så jävla ful. Hur har jag nånsin ens i mina gladaste stunder kunnat inbilla mig att jag är något sånär söt? Att jag kanske kan vara en sådan som någon tänker något positivt om. Som om någon som såg mig på stan skulle tänka att jag är söt. Fan heller. Snarare att jag är så ful att dom vill gå och spy.
Jag hatar mig själv. Jag är ful. Misslyckad. Allt. Alla borde undvika mig. Fyfan vad jag är så jävla sämst.

Och allt detta bara för att mitt hår är uppklippt och kort. Jag är förfan inte normal.

Read more...

Ensam.

Jag saknar att ha någon nära. Vem som helst, bara denna någon. Denna någon som kan säga snälla ord. Denna någon som kan göra mig glad. Glad på riktigt. Glad inombords. Denna någon som bara har uppmärksamheten på mig. Denna någon som jag vet bryr sig om hur jag mår, på riktigt. Som inte frågar för att få ett standardsvar, utan som frågar för att den verkligen vill veta. Denna någon som kan se mig i ögonen utan att dölja något. Denna någon som skulle göra nästan vad som helst för mig. Denna någon som känner mig så väl att den nästan alltid vet vad jag tänker. Denna någon som kan se på mig vad jag tycker om saker, utan att fråga. Denna någon som jag saknar.
Denna någon existerar. Denna någon är inte en. Denna någon vet vem den är.

Jag saknar närheten, samförståndet, glädjen i att veta att någon annan tycker om en så som man tycker om den, lyckan över att just man själv får vara centrum för den personens uppmärksamet, jag saknar allt. Saknar det så fort jag är för mig själv. Så fort jag måste klara mig på egen hand.
Jag saknar. Jag är ensam.
Vart är du?

Read more...

.. och sedan kom gråten

Nu sitter jag här, sent på kvällen. Mina fötter bränner varma innanför mina dubbla strumpor. För en timma sedan kunde jag inte känna mina tår, bara att de gjorde så jävla ont för att de var stelfrusna.

Igår till idag har jag varit hos Viktoria, och det har varit så otroligt roligt. Hon har flyttat, och jag var med och hjälpte till. Enligt henne är det ett ruckel, men enligt mig kan det bli riktigt fint där.
I alla fall har jag haft jätteroligt, och jag har saknat henne så mycket så det finns inte. Och nu ska hon vara utom räckhåll i hela 9 dagar. Inget internet har dom, det är hemskt!
Tanken var att Thomas skulle anlända nån gång runt 7 idag. Han kom 10 över 10. Sedan stod vi där vid busshållsplatsen och väntade på min buss som skulle gå 22.26. Den var 10 minuter försenad. Förlåtförlåtförlåt så hemskt mycket för att ni fick stå där och frysa så jävla mycket! Jag känner mej faktiskt hemsk, även om det inte direkt är mitt fel..

Ett tillägg här; Viktoria jag förstår verkligen att du gillar honom! Hade jag vart du hade jag också vart störtförälskad i honom! Men nu är jag inte det, jag har min Robert ^^ Men jag känner dig tillräckligt väl för att kunna säga att han passar ju dej huuuur bra som helst!

I alla fall, på bussen fanns en gäng fulla ungdomar. Jättetrevligt. Sedan gick jag av 5 min. senare och stod och väntade i trekanten i en kvart på en buss. Sedan tog jag den bussen i två minuter så var jag framme vid torås. sedan promenerade jag i 10 minuter hem. Fantastiskt trevligt. Frös halvt ihjäl under tiden.
Så jag tyckte riktigt synd om mig själv när jag kom hem. I ren självömkan skrev jag ett sms till Robert om att jag ville prata. Men icke, han var hos någon kompis.
Robert hos en kompis, och Viktoria med sin kille. På något sätt bara brast det. Tårarna började forsa i en strid ström. Jag vet inte hur eller varför, men grinade, det gjorde jag. Mer än jag gjort på väldigt länge.
Jag antar att jag inte klarar att vara ensam. Ni ska veta, ni två, att ni är speciella. Jag klarar mig verkligen inte utan er. Så länge jag har er är jag den lyckligaste personen i världen. Och försvinner ni, någon av er, så vet jag inte vad jag skulle göra.
Så nu sitter jag här, lika ensam som någonsin. Viktoria får man inte smsa mera, för Thomas klagar. Och Robert svarar inte på sms.
Känns som världen tar igen för glädjekänslorna den gett mig det senaste dygnet eller två. Jag får tydligen inte vara glad för länge.
Bara så att alla vet, jag är beroende av er, verkligen, hur jag än beter mig mot er, så bara är det så.

Read more...