För lite läxor, för lite fritid, för mycket dödtid

Faktiskt är det så. Jag sitter här nu, har skrivit lite på mitt svenskarbete, bara inledningen dock, eftersom jag inte riktigt förstår hur tydliga jag ska göra referatmarkeringarna när jag ändå ska ha tillhörande källförteckning i slutet. Så jag har skrivit inledningen i alla fall.
Sedan tog jag mig en titt på min historiauppsats, men den skrev jag på igår, så jag orkade inte skriva idag. Jag har ändå 5 skolveckor på mig att bli klar, och det är inte mycket kvar. Svenskan har jag för övrigt 2 veckor på mig att bli klar med utkastet till. Så det går väl ingen nöd på mig.
Har ett prov varje vecka fram till sommarlovet, men det är inte så farligt än. Jag kommer nog överleva. Det är ju inte flera varje vecka i alla fall.
Så nu satt jag här med lite fritid över, för en gångs skull kändes det som. Men sen kom jag på att det var nog inte alls för en gångs skull. För idag har jag först suttit och bara gjort ingenting framför datorn i flera timmar, sedan skrivit på svenskan i 20 minuter, och gjort en spanskaläxa, och nu sitter jag här igen, och tänker "har jag inga fler läxor?". Och jag sitter här fortfarande, fast att jag kom på att jag hade fritid för ungefär en halvtimma sedan. Nu har jag chansen att göra vad jag vill, varför sitter jag här?
Dödtid. Jag sitter och väntar på att nåt intressant ska hända, för ibland loggar någon rolig in, ibland får man någon att prata med. Jag spenderar flera timmar med att vänta på sådant. Inte konstigt att jag får så lite tid över. Dödtid. Helt onödig, bortslösad tid är vad det är. Okej att jag sitter en stund efter skolan för att varva ner innan läxorna. Men inte i tre timmar. Jag borde gå härifrån nu, och läsa en av böckerna jag köpte på bokrean, eftersom jag verkligen vill läsa den.
Varför bär det emot så att lämna datorn? Är jag rädd att missa något? Mina vänner finns säkerligen kvar imorgon med. Jag måste kanske ge upp tanken på att det kommer någon rolig till slut. Vilket det ju gör, men tiden fram tills dess är ju helt jävla bortkastad. Jag kan ju göra vad jag vill.
Jag kunde ha legat och stirrat upp i taket denna senaste halvtimman. Tro mig, jag behöver det. Jag behöver låta alla mina tankar tänkas, för inte ens det hinner jag med ordentligt. Ibland, när jag har tid (eller när de tränger sig på) kan jag sitta i över en timma och stirra rakt ut i luften och se helt frånvarande ut. Men hela den tiden går min hjärna på högvarv. Den tänker färdigt tankar den inte fått tänka under tiden jag varit tvungen att ta i tu med annat. Lite läskigt, tycker jag, jag får komma ihåg att inte glömma att ta mig tid att tänka ordentligt.

Read more...

Senare på kvällen...

Jaha, nu är jag där igen. Jag ångrar mig. Jag ångrar mig alltid förr eller senare. Just nu ångrar jag att jag var så elak mot allt och alla i inlägget förut. Bara så alla vet.

Read more...

Jag söker hämnd. Hämnd på den/det/allt som jävlats med min dag.

Helt jävla skitjobbig dag från början till slut. Och den är inte över än. Jag känner ilska mot allt och alla just nu. Men allt och alla förtjänar det just nu enligt mig. Jag orkar inte ens göra några sköna omskrivningar, den som blir sårad av att läsa nu får bli det, jag skiter i vilket.

Dagen börjar med att man vaknar 50 minuter efter väckarklockan ringer, alltså 50 minuter kvar tills man måste gå hemifrån. Ens bror har försovit sig och låst in sig i badrummet. Fast att han alltid får lov att vara där före mig så jag får ta den sena tiden och stressa. Men nu idkar han rättighet till badrummet på MIN tid och är överjävlig en lång stund, innan han ens låser upp så jag får hämta mina linser och mitt smink, och göra mig i ordning i mitt rum. Så jävla orättvist. Och allra mest hans attityd att han äger och har rätt till allt. Att han har företräde före alla andra. Fyfan.

I skolan möter man Josefin. Hon hälsar från Viktoria som hon gått till skolan med. Spanskalektionen passerar. Läraren håller kvar en 10 minuter för länge, så att man kommer försent till mattelektionen. Josefin har redan gått dit ( kan man väl inte klaga på egentligen). Jag får sitta ensam vid bordet bakom hennes rygg. Jättekul. Efter matten väntar jag på Josefin, som sitter kvar 10-15 minuter extra för att lösa klart ett mattetal hon fastnat på. Vilket innebär att jag kommer försent till svenskan. Fin moral här. Gör jag fel tro? Jag orkar inte tycka att jag gör fel. När folk väntar på mig så skyndar jag mig.

Josefin ska inte vara med på idrotten i dag, hon mår inte bra. Jag lyckas övertala henne att i alla fall gå dit med mig, och sedan gå tidigare för att hinna med en buss. Jag hatar idrott själv. Och just idag skulle vi dela in oss i par två och två, vi ska ha idrott med en annan grupp. Just idag blir våran grupp ett udda antal, och vem blir över om inte jag? Så jag får vara med den överblivna personen från den andra gruppen. Men hon var trevlig, så det var inte mig emot, även om jag fick skämmas för min dåliga kondition och allt. Efter halva lektionen går Josefin, men säger till mig i alla fall.
När man kommer tillbaka till sitt skåp har man fått sms från Viktoria. "Haha roliga bilder Jossan tog på dig när ni hade gympa xD". Josefin hade alltså mött Viktoria igen. Och hon hade tatt kort på mig på gympan. Om jag hatar att bli fotad när jag har en dålig dag, så AVSKYR jag att bli fotad på gympan. Och nu hade hon dessutom inte sagt något, och sedan gått och visat dom för Viktoria. Så att dom kunde ha kul tillsammans åt hur otroligt ful och klumpig jag ser ut. Jävlar vad glad man blir då, eller vad? Ska jag vara glad att dom i alla fall hade roligt? Visst, jag har lovat mig att jag ska bjuda på mig själv, men fan inte när folk "skämtar" om mig bakom min rygg. Det är inte riktigt samma sak. Jag brukar ta hänsyn till vad folk inte vill att jag ska göra med bilder på dem.

Så nu hade Josefin alltså lyckats träffa Viktoria två gånger på en och samma dag. Två gånger. Jag har försökt i nästan veckor, utan att lyckas. Det är inte rättvist. De känner inte ens varandra jätteväl, och ändå träffas de. Och jag som så gärna vill får nästan aldrig se henne. Inte rättvist alls.
Dessutom gillar jag inte tanken på mina vänner som umgås utan mig. Jag känner mig utanför. Är det något fel på mig då? Orkar inte tänka det heller, jag får vara svartsjuk hur mycket jag vill, bättre det än att förneka. Mina vänner är mina vänner, ingen ska ta dem från mig.
Så klart att dagen idag känns skit.

Men det är inte slut.
Efter skolan tog jag bussen hem till mamma för att hämta saker jag behöver till skolan. Jag behöver ett räknehäfte och spanskalexikonet. För mitt räknehäfte är snart slut, och jag måste skriva en text om en film i spanskan till fredag. Och imorgon hinner jag inte skriva.
Grejjen är bara att när jag väl kom dit så kom jag bara ihåg att ta ett räknehäfte. Sedan tog jag bussen till pappa.
När jag är här inser jag att jag inte kan skriva min spanskatext, eftersom jag inte har något lexikon, och jag måste skriva den idag. Så jag försöker lite försynt att säga till pappa att jag behöver det, eftersom jag inte kan skriva mvg-texter utan det. För jag orkar fanimej inte ta bussen fram och tillbaka Igen! Men pappa har ingen lust alls att köra mig nånstans. Han föreslår en cykel. Haha, så jävla roligt, fan heller att jag cyklar. Åt helvete med den jävla spanskatexten då, det är pappas fel att den blir så jävla kass. Pappa som inte anstränger sig för någon annan i onödan nån gång. Men nu är jag nästan orättvis, pappa är snäll. Men just nu är han förjävla onödig och irriterande och allmänt diarréjobbig.

Men, nu ska jag ringa Hänke!
Hata denna jävla skitdagen, och jag vill ha någon att hämnas på, ordentligt. Blir väl bara jag själv som får ta skiten ändå.
Okej, koppla på det gladare humöret. Ringa Hänke var det, det var länge sedan vi pratade:P
Hejdå alla irriterande jävla människor (för det är ni alla, varesig ni tror det eller inte)

Read more...

Retarded och allmänt ointressant. Dessutom en läskig gubbe.

Jag är retarded, så nu slipper alla undra över det. Vafan, är det inte meningen att jag ska avreagera mig här titt som tätt? och så skriver jag inte på en jävla månad. Jag är för introvert. Kan jag inte ventilera mer? Fan, jag blir ju ointressant i så fall. Fast å andra sidan, vem skriver jag för? Som om någon läser ändå längre. Som om någon någonsin läste.
Precis, ointressant är jag. Jag har inte detdär speciella. Inget som fastnar. Jag är jobbig. Jobbig vill man inte minnas. Jobbig är ointressant.
I alla fall om man är jobbig på detdär sättet som folk inte kan mäta sig med. Vilket jag bara råkar ha en fallenhet för att vara. Jobbig på det sättet att jag påpekar andras fel, och visar upp mig själv och min otrolighet.

Jobbigt folk finns det gott om, faktiskt. Som gubben på hemköp. Ganska kort, kanske 1,58 nåt, grått hår och stort tomteskägg, fast risigare, spretigt sådant. Verkligen inte lika trevlig utstrålning som tomten. Grön/lila jacka, i äkta 90-tals-stuk. Sluddrigt prat, två kassar, en i vardera hand.
Jag och Josefin var där, vi skulle handla donuts. För att det är gott. Två stycken var, för att det var billigast så.
Precis när vi står där och plockar åt oss som bäst, de allra största såklart, så kommer denna gubben gåendes/hasandes. Och säger
"ge mig en såndär du.." åt Josefin.
"jaha.. ska du ha en påse?" frågar hon.. båda vi vart förvånade, och lite illa till mods
"näää, jag tar den i handen, så ge mej en!"
"ja... vilken vill du ha då?"
"dendär.. *pekar* .. ta den me dendär nypan du har i handen" uppmanar han, och Josefin ger honom sin donut. Han börjar äta på den.
"men, du måste betala för den" säger Josefin då. Jag är såklart tyst som en mus, jag vågar aldrig snacka med folk. Speciellt inte läskigt folk, och han föll definitivt under den kategorin.
" *otydligt prat* "
"va?"
" *otydligt, argare prat* "
"men va?"
"VADDÅ VA?" gubben blev visst arg.
"ja.. jag hör inte vad du säger"
" *otydligt mummel*.... judar är svin"
"men så kan du ju inte säga!"
" *mummel*.. polen.. *mummel* " han verkar vara lite.. nazistiskt lagd? Hur som helst gillade jag inte alls hans attityd, han skrämde mig en aning, och jag började tänka att jag helst av allt bara ville däifrån. Bort från den skumma gubben.
"men ska du inte betala för den där? Tänker du äta upp hela?"
" *argt, surt mummel*... norge!" jag hade inte längre någon aning om vad gubben snackade om. vadå norge? vad hade norge med något att göra?
"jaha, men nu är vi klara här, kom Hanna så går vi. Nu får du sköta dig själv, hejdå!" Sa Josefin resolut och roffade åt sig de sista donutsen, och så pep vi iväg.
Den gubben var läskig. I kassan talade vi om att gubben ätit den himla donuten, tanten i kassan visste vem det var, så allt kändes väl lite bättre.
Men han var läskig. Om jag mött honom själv vet jag inte vad jag hade gjort. Beundrar Josefin gör jag också en del, som vågade säga det hon tyckte fast att han lät så arg och sur och allmänt hotfull. Jag skulle nog ärligt talat inte vågat säga något alls. Jag är för jävla feg. Inte sådär otrolig som jag låtsas.

Så vad är det positiva idag då?
Jag tror att jag kommit över någon osynlig gräns när det gäller min musikalitet. Ibland måste man bara sluta tänka, och så lyssna och göra som det låter. Glöm taktbyggnad, glöm regler, glöm åttondelar och sextondelar och allt vad det heter, bara glöm. Och gör som det låter. Det funkade bra, jag blev förvånad över mig själv. Det går ju faktiskt, det går att göra som det låter. Jaja, jag vet att det jag får spela är så löjligt enkelt, men när till och med det varit nästan omöjligt för mig, så känns det bra att det går bättre.
Och i fysiken har vi nu börjat arbeta med kapitel 6, Energi. Äntligen. Det är något jag nog kan förstå mig på, något jag har "förkunskaper om", som Staffan påstod att jag hade överhuvud taget för fysik. Konstigt, jag har aldrig haft fysik innan gymnasiet. Kanske är det mitt intresse för att förstå hur saker fungerar och hänger ihop, kombinerat med min pappa som är i princip den enda som kan förklara på det grundläggande sättet jag förstår? Tack och lov för pappa, han är anledningen till att jag kan det jag kan idag, och att jag klarar det jag klarar. Han påminner mig om att det alltid finns en förklaring till allt, och det behövs. För jag kan inte räkna på något eller använda det, om jag inte vet just hur det hänger ihop. Jobbigt, men det behövs.
Dessutom förstod jag en, enligt mig omöjligt svår, sak i matten idag. Och upptäckte att jag ligger inte fyra lektioner före klassen, utan hela två veckor. Vafasen, men en trevlig upptäckt var det i alla fall.

Ett sista minus är att jag inte är hemma förrns tio över sju på tisdagar. På måndagar är jag hemma runt sex. Man hinner liksom nästan inget när man är hemma så sent. Som ett exempel så är klockan liksom tio i nio nu och jag har inte jobbat med något av det jag tog hem eller har på hög.
Men nu behövdes det skrivas. Dessutom har jag gröna ögon idag. Jag passar i det, även om jag ser ut som en insekt eller diverse djur som har sina ögon vinklade ut åt sidorna. Dumma pupiller som inte är centrerade.
Men nu väntar engelskan, spanskan och matten på min uppmärksamhet.

Read more...