Jag älskar mitt jobb!
"Vi gick igenom ett gammalt nationellt prov i matte B i klassen, och tack vare dig kunde jag räcka upp handen hela tiden och svara på frågorna! Det hade aldrig hänt tidigare.."
Ovanstående mening hade jag den stora äran att få höra för bara någon timma sedan när jag var iväg och arbetade. Lyckan som jag kände efter de orden var obeskrivlig. Utåt sett blev det bara ett fånigt leende och orden "vad bra! Det måste kännas jättebra att äntligen kunna göra det, och jag är så glad att jag har kunnat hjälpa till!", men inombords dansade jag världens töntigaste lyckodans.
Men inte för att jag tänkte "åh gud vad jag är bra" utan för att det känns så otroligt bra att kunna göra en annan människa glad. Att veta att det man gör uppskattas och faktiskt gör nytta. Att man kan påverka någon annans liv på ett positivt sätt. Betyda något. För någon.
Ja, det känns faktiskt bättre än att klara mina egna prov måste jag säga.
Det är små stunder som dessa som får mig att fundera över om jag verkligen satt upp rätt mål för mig i livet. Läraryrket har alltid lockat mig eftersom jag älskar att lära ut, förklara för andra, och den härliga känslan man får uppleva när den man hjälper äntligen inser något som de kämpat med länge för att förstå. Men sen finns ju baksidan; skulle jag, efter mina 5 år av svåra studier på högskola, sänka mig så lågt som till att ta ett sånt jobb med en sån usel lön och dåliga arbetsförhållanden? Jag kan ju bli projektledare! Doktorand! Senare VD, eller till och med chef om några decennier! Det kan jag inte bli om jag blir lärare. Men ändå. Umgås med en skärm i 40 år, eller berika 40 årskullar av elever med kunskap för livet..
Vi får väl se vart jag landar. Först och främst ska jag ju i alla fall gå och bli civilingenjör.. :)
