Söndag idag. Jag har varit hos Viktoria. Vi pluggade. Nu är hon på träning tror jag .. Jo, det måste vara därför hon loggade ut från msn! I alla fall, tillbaka till Viktoria senare faktiskt.
Pappa, Henrik och Monica är i kyrkan nu. Jag hade tänkt följa med först. Hela veckan har jag tänkt det. Men nu blev det inte så i alla fall. Jag har nog skuldkänslor. Kristen som jag är. Jag borde gå i kyrkan. Jag tror ju på Gud, och på Jesus, hans enfödde son, vår herre. Vilken är avlad av den helige ande, född av Jungfru Maria, pinad under pontius pilatus.. ja, jag tror att jag fortfarande minns hela trosbekännelsen.
Men vad är det viktiga egentligen? Att gå i kyrkan med jämna mellanrum, eller att tro? Jag har bestämt fått för mig att tron är det viktiga, och att man går i kyrkan som ett sätt att visa sin tro. Jag tror på Gud, men på mitt sätt. Jag hedrar honom på mitt sätt. Kyrkan är mysig, men inget måste. Jag tror på honom ändå, och det är väl det viktiga?
Men jag har ändå skuldkänslor. Så jag tänker ta tillfället i akt och prata om något som hör kristendomen till, och som jag funderat på en del idag. Som jag förövrigt funderat en del på andra gånger med. Något som dyker upp i huvudet och gör sig påminnt ibland, helt enkelt. Det att älska någon. Det vill jag skriva om nu.
Om jag skulle få frågan "vem älskar du?" ställd till mig, då finns det inte bara ett enkelt svar. Det är inte bara en enda person, det är inte bara den jag är kär i (ja, jag syftar på dig nu, Robert). Det är många personer. Min familj, mina vänner, min pojkvän (du igen, Robert).
Vad är att älska? Vad innebär det?
Nu tänker jag framför allt på två personer. Två personer jag älskar. På helt olika sätt, men inte olika mycket ändå.
För vad menar man egentligen med ordet älska? Folk säger att det inte är ett ord man ska använda för mycket. Det är ett ord med mycket betydelse, som man ska hantera varsamt. Få ord har större effekt än just detta ordet.
Jag tror att att älska någon innebär att man inte klarar sig utan den personen. Man känner sig trygg och hemma, och har säkerligen också massa fina minnen med den personen man älskar. Att älska är inte att vara kär, det har ingenting med den bubblande varma känslan i magen att göra. Det är något mycket djupare. Något som byggs upp under lång tid. Man kan inte älska någon efter att ha känt den i en dag, eller en vecka. Det krävs lång tid. Flera månader. Ibland flera år säkert. Det är inget som kommer plötsligt, man kan älska folk utan att veta om det själv. Så har det varit för mig. Det har tagit mig lång tid att inse att jag faktiskt älskar vissa personer. Att jag inte kan tänka mig att leva utan dom, att mitt liv hade varit helt annorlunda om de inte hade funnits i det.
Så vad har jag egentligen sagt nu? Jag tror jag förvirrar mig själv en del här..
Att älska någon är alltså att känna sig trygg med någon, att trivas med någon, och att inte kunna klara sig utan någon. Om man känner så för någon, då älskar man den personen.
Så tror jag att det är, och så känner jag för några få personer, extra mycket för dessa två jag redan nämnt.
Dessa två är, om ingen kunde gissa, Robert ,som alla redan gissat ^^, och Viktoria, som säkert också de flesta kunnat lista ut.
Robert och Viktoria alltså. Dem trivs jag med, jag känner mig trygg med dem, jag klarar mig inte utan någon av dem, och mitt liv hade inte varit vad det är utan dem.
Jag hoppas ni tar åt er av detta nu, för jag menar varenda ord.
Och jag har en förklaring också, en förklaring till varför de betyder så mycket för mej.
Frågan är bara vem jag ska börja med. Viktoria eller Robert?
Men jag tror jag vet vem jag ska börja med..
Robert. Varför älskar jag Robert? Varför älskar jag min pojkvän? Varför är jag tillsammans med Robert? Blev vi tillsammans före eller efter jag började älska honom? Blir man tillsammans för att man älskar personen, eller blir man tillsammans för att man är kär i personen, och sedan börjar man älska personen med tiden?
Jag älskar Robert nu. Jag kommer aldrig glömma första gången han sa att han älskade mig. "Jag vet inte om det är varken för tidigt eller för sent att säga detta, men jag Älskar dig Hanna". De orden har fastnat i min hjärna och i mitt hjärta för alltid. Det är det jag menar, ordet har en sådan enorm innerbörd.
Så, jag älskar Robert. Jag vet inte hur länge jag har gjort det, jag vet bara att jag insåg det inte långt efter vi hade träffats. Första gången vi sågs, den var som inget annat jag någonsin upplevt. Att passa så bra med en person, det är något helt unikt.
Det finns så mycket hos Robert som jag aldrig kunnat drömma om skulle finnas hos en och samma person.
Han är så mogen för sin ålder, men ändå mer barnslig än de flesta är. Vilket passar mig perfekt, eftersom det är precis sådan jag är. Otroligt mogen, och löjligt barnslig på samma gång. Trodde inte det fanns någon mer som jag.
Men som i princip alla andra killar har han bara två saker i hjärnan, men han upplyser mig om det betydligt oftare än andra gör tror jag. Jag vet många andra tjejer som skulle klaga, men jag tycker bara det är så otroligt sött. Det är så gulligt att man alltid vet vad han tänker på, man kan alltid lista ut hur han associerar, och det är urgulligt.
Sedan är han så underbart charmig, ibland är han så gulligt efter, och han är alltid så bra på att välja exakt de rätta orden i exakt rätt ögonblick. Och han är bäst på att få mig att känna mig som den vackraste människan på hela jorden. Den blicken han har i sina ögon när han ser på mig, den blicken önskar jag att alla människor få uppleva någon gång i livet.
Jag klarar mig helt enkelt inte utan honom. Och detta låter som en av de löjligaste klichéerna i hela historien, men det känns verkligen som att jag inte skulle vara en hel människa utan honom. Han är speciell, han är den underbaraste killen som finns på hela jorden, och det finns verkligen ingen som skulle passa mig bättre än vad han gör. Han är killen jag alltid drömt om, och nu har jag funnit honom.
Fast det var snarare han som fann mig, men ändå ^^
och tro inte att jag har glömt dig..
Viktoria, min allra bästa vän i hela vida världen. Hon blev kompis med mig när jag var i mina allra värsta år. Mobbad som jag vet inte vad, men hon lärde känna mig ändå. Hon undvek mig inte, och bara det borde väl säga en hel del om vilken underbar männska hon är?
Man kan aldrig låta bli att vara glad när man är med henne, det är något speciellt hon har. Hon påverkar andra människor med sitt eget humör. Vilket i och för sig innebär att när hon är deppig blir man själv otroligt deppig.. Men det är inte ofta hon är det!
Hennes humor passar mig perfekt, hon är en av de roligaste personerna jag känner till. Man kan ju skylla det på att jag skrattar åt nästan allt, men hon får mig att skratta mer än något annat.
Och hon har sån fantasi. Viktoria ser någonting i precis allting, vilket jag aldrig någonsin lyckas med.
Dessutom känner hon mig både utan och innan (tolka det inte fel nu xD), hon kan se på mig precis vad jag tycker och tänker. Och även om hon inte ser mig, så vet hon ändå precis vad jag tycker. Jag vet inte hur hon gör det, men hon vet alltid precis vad jag vill.
Jag är liksom inte rolig, jag är alltid besserwissrig, måste alltid vara bättre än andra, och jag är bara allmänt tråkig. Men ändå ser hon någonting hos mig. Jag vet inte vad, men hon ser något, och det är jag otroligt glad för att hon gör.
För inte utan Viktoria heller hade mitt liv varit detsamma. Det finns ingen annan som känner mig så som hon gör.
Det finns ingen annan som är som Viktoria, verkligen ingen. Hon är en unik människa, en speciell underbar person som jag inte heller hade velat vara utan, någonsin! Jag vill känna henne hela livet, och att mista henne som en vän känns lika hemskt som att förlora världen till växthuseffekten. (Och hon är den enda som inser hur hemskt det skulle kännas för mig).
Jag älskar Viktoria. Det tog mig väldigt lång tid att inse, men jag älskar Viktoria. Inte på samma sätt som jag älskar Robert, verkligen inte samma sätt, men lika mycket ändå. Jag trivs med henne, jag skulle inte klara mig utan henne, och jag vore definitivt inte samma person utan Viktoria.
Och jag tänkte faktiskt på idag, att den personen som någon gång i framtiden blir tillsammans med Viktoria, den personen kan skatta sig riktigt lycklig, för då har han en utav de underbaraste personerna på denna jorden alldeles för sig själv. (nej, jag gillar henne Fortfarande inte på det sättet, men jag har bara tänkt såhär! Förlåt att jag tänker då-.-). Men nåde den personen om han försöker ha henne helt för sig själv hela tiden, för då får han med mig att göra! Ingen ska någonsin ta min Viktoria ifrån mig! Visst, jag kan dela med mig av henne, men försöker någon sno henne blir det synd om den personen!
För Viktoria är en person som är värd att kämpas för ^^
Nåja, jag hoppas att jag har gjort några speciella personer en aning gladare. Själv har jag fått ur mig ett par tankar som jag gått och burit på ett tag i alla fall.
Hejdå alla (:
Read more...
